4) vid proponerandet af skälarne på II. M. Konungens födelsedag: opassande, sanningslöst, splitväckande, hufvudlöst och donquixotiiskt; 5) vid emottagandet af trohetseden: otillbörligt, besinningslöst, odiplomatiskt och stälande; 6) i bemötandet af vissa stadens handlverksborgare: stolt, högmodigt, despotiskt och huttlande; 7) i silt yttrande på Rådhuset om Gåtheborgs handtverkare: otillbörligt, båtskt, framfusigt och sårande; 8) vid sanunanträffandet med tullvaktmästaren: obetänksamt, egenmäktigt, med glömska af sin ställning i samhället; 9) vid domslutet öfver slotisknekten: ölveriladt, och om det gått i fullbordan, lagstridigt: 40) vid schåarekalabaliken : högst obetänksamt med de antecedentia han hade; 11) vid rekommenderandet af expeditons-kronosogden yellerman: nepotistiski, orätt emot dem, som voro uppförde på förslaget; 12) mot IIII:rr File, (iyllenhaal etc: ogästvänligt, taktlöst, odiplamaliskt, lörolämpande; 15) i frå igan Sj mannastuiskapels l:ågtidsmållid: despotiskt. osvermodigt, opassande, förolämpande och narraktigt. Alt Hr Grefven och Landshöfdingeu så gätt till väga, bar bär ofvan blifvit villystigt utvechladt och bevisadt, äfvensom skäl för de i den aklagade artikeln mot honom gjorda anmärkningar sframlagde och konstaterade. Obesogenheten af hans mot mig anställda tryckfribetsätal ligger salunda för hvarje tänkande i öppen daser. De blifvande IIIIrr Jurymännen behöfver jag således blott erinra om ingressen till 5:dje 2 Tryckfrihetsförordningen, der det heter: Under de förutsatta vilkor, att vid profningen af en skrift, eller ansvaret för densamma, de, på hvilka en sådan pröfning ankomma kan, i fall, som tvätydiga synas, hellre fria än fälla, alltid mera fåsta sin uppmärksamhet på ämnets och tankens, äåän på utir yckets lagslridighet, på skriftens åsyftning, än på framstäallningssättet, och alltid utan råttighet, att, i hrilket fall som helst, draga obestämda slutföljder af uttrycken, skola såsom missbruk af Tryckfriheten anses elc. etc. och jag är då fullt och fast förvissad om, att de aldrig med ledning af, hvad jag nu anfört, kunna öfver mig uttala sitt sKkig. — Hvad åsyftar väl den åklagade artikeln? Ingalunda att svärta och nedsätta Gresfve Löwenhielm hvarken som Landshölding eller privat person. Den åsyftar att taga solkets sorsvar mot Ir Grefven, som beskyller det för att vara färdigt till uppror mot sin Öfverhet; den åsyftar att allvarligen förehålla honom det skamliga, oförnuftiga och sanningsvidriga i denna beskyllning; den åsyftar att erinra honom om, att den tiden, då Svenska aristokratien efter behag lilloch afsatte konungar, är förbi; den åsyftar, att, medelst en faktisk framställning af den alimänna glädje, som uttalade sig på II. M. Konungens födelsedag, vederlägga Herr Grefvens och Landshösdingens i de beryktade shäl-talen sramkastade insidiösa insinuationer. Alt ultrychen icke blefvo afvägde med guldvigt, att orden icke inskrufvades i det juridiska ansvarets prokrustes-säng, att sramställningssättet icke blef ä la Crusenstolpe — det är en annan sak; detär arlikelsorsattarens fel, eller förtjenst, men deröfver tillkommer det icke Juryn att döma. Den har blott att fästa sin uppmärksamhet på änmets och tankens, icke på uttryckets lagstridighet. Skulle den någon gång i delta fall stadna i tvifvelsmål, d. v. s. skulle någon af dess medlemmar icke vara rätt säker om, huruvida i uttrycket, i framställningssättet låge något för uämnet främmande, som kunde vara anstötligt eller smädliat; så ålägger honom lagen att hellre fria än fälla. Det är den åtalade skriften i sin helhet, i sitt sammanhang, icke i lösryckta delar, i spridda partier, som Juryn har att bedöma. Tendensen, syftningen — se der ariadnetråden i den Areopag, som icke dömer efter den kalla, döda bokstafven, utan efter den varma, lefvande andan! Förbehållande mig, att i sinom tid inkomma med de slutliga anmärkningar, till hvilka kärandens svar på denna min förklaring kan gifva anledning, får jag nu sluta mitt anförande, hvars svidlystighet jag anhäller, att Vällosl. Rådhusrätsen måtte tillråkpa mina vederparter, som icke bestämt några vissa anklagelsepunkler, inom hvil3 olämpligt, löjligt, uppmärksamhetslöst mot sladens innevänare: I I I l i kas gränsor jag kunnat inskränka mitt försvar Jag hoppas älven, alt härnäst kunna salta mist så mycket kortare, och då är egentligen ingen sjne förlaradt Cäthahars don 42 Net 18147