Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1844, sida 1

Hvad den första af dessa anmärkningar betraftar, sa grundade den sig dels på utdrag ur protokoll, hallet i Qville kyrka å lagligen utlyst sockenstämma den 29:de Oct. 48453, och dels på åtskilliga stadganden i såväl Grundlagen som Allmänna lagen, hvilka af Landshöfdingeembetet i Gtheborg blifvit på ett högst egenmäkhtigt sätt öfverträdde. Ått anmärkninsen var på silt ställe bevisas bäst deraf, att Kongl. Götha Hofrätt, med upphäfvande af det af Landshöfdinge-Embetet i Götheborgs och Bohus län fastställda, af de förfördelade öfverklagade sockenstammobeslutet, erhållit Il:r Justitickanslerens föreskrift, att så väl mot Landshöfdingen H:r Grefve C. 6. Löwenhielm, som Landssekreteraren II:r Lagman C. Engelblom anstålla fiskalisk aktion för detta deras ingrepp i medborgares srioch rättigheter. IIVad åter vidkommer den andra och tredje af ofvanbemälte anmärkningar, nemligen dem, som röra den Forsbergska saken, så behöfver man endast hafva läst handlingarne i detta rikskunniga mål, och enkannerligen II:r Grefve Löwenhielms till Göthebores Poliskammare ingisna förklaring, för att sinna, det Redaktionen af Sjömannasällskapets Kalender skulle hafva brustit i uppfyllandet af sina första publicistiska skyldigheter om den underlätil, att, på sätt då skedde, beifra H:r Grefvens och Landshösdingens högst opassande, olillbörliga och despotiska beteende, ej blott i utöfvandet af sjelfva våldsgerningen, utan ännu mera i det sätt, hvarpå ban inför domstolen sökte alt försvara densamma. Hvad nn vidare angår den fjerde af mig mot H:r Grefven gjorda anmärkningen, nemligen den om hans hastiga färd framför H. M. Konungens vagn, då HH. M:t den 31:ste sistl. Maj hedrade Göthehorgs innevånare med ett besök, så inskränker den sig till det yttrandet, alt II. M., tillsolje af H:r Landshöfdingen Grefve Löwenhielms tjenstefeber, nära nog gått miste om H.r Domprostens och H:r Borgmåstarens tal, liksom folket äfven gick miste om, alt, annat än helt slygligt, få se konungen, alldenstund H:r Landshöfdingen till allmän förargelse for ästad i full traf genom staden.? — Begge dessa förhållanden äro konstaterade; sanningsenligheten af anmärkningen kan således när som helst bevisas; men hvart tar då det smädliga och skymsliga, som den, enligt H:r Grefvens förmenande, skulle innehålla, vägen? Beträffande den femte och sista anmärkningen, nemligen den, som rör de af H:r Grefven och Landshöfdingen på IH. M:ts födelsedag proponerade skålar, så kommer jag i andra aldelningen af detta mitt responsum att närmare ådagalägga sanningsenligheten och besogenhelen af densamma. Sedan jag sålunda tydligen ådagalagt grundlösheten af Il:r Grefvens och Landshöfdingens i dess skrifvelse till H:r Justitickansleren mot mig framkastade beskyllning, att jag under en tidsoljd af flere månader skulle hafva tillåtit mig de mest hånliga och skamlösa anfall på H:r Grefvens och Landshösdingens personlighel, ösfvergår jag till andra hufvudafddelningen af mitt försvar, nemligen den, som rörer den i N:o 50 (75) af Sjömannasällskapets Kalender införda artikel, hvilken H:r Grefven funnit smädlig, iliskefull, hans heder och goda rykte förnärmande, samt honom fierfaldigt, såsom landshöfding, egenmäktigt, skymleligt och uti pöbeluttryck anfallande, och för hvars införande ban på mig yrkat ansvar efter gällande lagar och författningar. Då hela innehållet af ifrågavarande artikel både af II:r Landshöfdingen sjelf och af hans här tillstädesvarande ombud, II:r Lagman Engelblom, samt Allmänna åklagaren, II:r Advokatsiskal Greisse, blilvit ansett vara skymfeligt, smådligt, illskefullt o. s. v. Så bar jag ingen annan utväg, än alt punkt för punkt genomgå detsamma och ädagalägga obesogenheten af dessa tillmälen. Första punkten har följande ordalydelse: Det är för publicisten en ingalunda angenäm pligt, att ideligen beböfva hos en och samma person anmärka förseelser af mer eller mindre shetydenhet: såsom t. ex. brist på takt, då sådan, till följe af personens samhällsställning, sicke blolt är en onskvärd, utan rent af oumbärlig egenskap; eller då publicisten hos en persSon måste ideligen påpeka en total osormåga latt orientera sig inom den spher, der den blifvit ställd att verka och handla; men denna pligt blifver i dubbelt mått tung, då det ständigt mot samma person rigtade klandret från publicistens sida drabbar obestridligen välforljent en högt uppsatt Embeltsman. Hvad hafva mina resn motnarter hunnat finna ) 2 y Ä — —-—b