Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1844, sida 2

Utan tvifvel intaga de representationer, sor Gautierska konstberidareoch lindansare-sällska pet gilver i härvarande Ridhus ett utmärkt ru: bland offentliga nöjen, hvarpå vi en tid bort i haft så godt förråd. Ty om sällskapet i allmän shet kan man, utan fara att herömma för mycket ssäga att dess prestationer alltid äro rätt goda samt att en och annan medlem af såliskapet me stor heder skulle kunna visa sig i hvilken a Europas busfvudståder som helst. Detia sednar I gäller i synnerhet om Hr Alexander Gautier IIr Pietro Bono och Fru Rosa Bono, hvilk hvar ock en på sitt sätt bidraga att tillfredsställ den besökande publiken och göra de timmar an genåma, som man uppoffrar ät nöjet alt se säll skapets prestationer. Hyad vi hos Herr Pietro Bono, såsom lindan sare, serdeles beundra, är hans alldeles ovanlig; förmåga att endast med tåspetsarne stödjand sig på den fina linan och med armarne i kor öfver bröstet, kunna flere sekunder hålla sig full komligt stilla. Försedd med balancerstång elle ersättande denna genom de utsträckta armarne och i rörelse, äfven då lindansaren gör de til utseendet mest vädliga språng, är han alltid sordel. Men försöken alt utan någondera a dessa bjelpmedel, om endast för få sekunder, stå fullkomligt stilla och orörlig, är det som synnerligen pröfvar lians förmåsa. Och just vid dessa försök är det som Hr Pietro Bono, enligt vårt förmenande, förtjenar det rättvisaste bifall, för det fullkomligt lyckade i utförandet af den svåra uppgiften. Vid representationen förliden Fredag hade åskådaren tillfälle att se Fru Bono, till allmän tillsredsställelse utföra de mest halsbrytande balanceringar. Så t. ex. icke blott satt och stod hon helt ogenerad på en stol, hvilken blifvit ställd på linan såsom man vanligen ställer den på gollvet,