Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1844, sida 2

annan ort finna hvad jag förgåfves sökte hosj stonbladet, under det ytterligare en fråga af lerr Hjerta nådde mitt öra, neml. om jag ej ille hafva mine anmärkningar tryckte särskilt ch i form af bok utgifne, hvilket Herr Hjerta nenade skulle blifva föga kostsamt för mig — nen som han troligen ännu säkrare menade kulle vara ett radikal-medel att för alltid göra nin skrift och Herr Drakes fel okände af mänglen? — — — ?? På denna fråga hade jag vartigtvis ingenting att svara, utan aflägsnade nig, undrande om alla Sverges publicister skulle e min skrift ur samma synpunkt som aden erkändt förste.o — — ? Jag torde nu någorlunda utförligt visat sakernas såväl ursprungliga som närvarande ställning, och churu det ej är min alsigt alt vilja bestämdt påstå att Aftonbladet gjort orätt, så tror jag mig itminstone böra ursäktas ifall denna tanka insmugit sig hos mig, emedan Aftonbladet sjelft är skull dertill. Ty om det varit ett fullkomligt giltigt hinder för min skrifts offentliggörande; all jag ej på förhand inför Aftonbladet med vittnen styrkte min utsago, så kunde ju Aftonbladet afspisat mig med ett rätt och slätt nej, utan alla föregående kostliga(?) preludier, hvilka nödvändigt skulle tvetydiga mitt omdöme, synnerligast som både vana och förmåga att bedömma en publicists särskilta skyldigoch rättigheter äro långt från mig. Emellertid då Aftonbladets vägran att lemna plats för mina anmärkningar är en bisak och således ej hör till hufvudsrågan, får jag härmed afsäga mig all sådan tvist med Aftonbladet härom, och på förhand förklara, att jag ämnar lemna obesvarade alla de invändningar Aftonbladet kan komma att göra mot min ösvertygelse rörande grunden för Aftonbladets handlingssått; samt vänder mig derföre till Tit. Drake med uppmaning att ban nu ville företaga sig att sjelf bevisa origtigheten af mina anmärkningar, utan sina elevers hjelp; eller om han ändteligen vill såkta med lånadi svärd, att han åtminstone ej vädjar till de elevers barmhertighet, som för närvarande stå under hans ledning, utan till dem som redan äro utexaminerade. Och om han då äfven bland dem finner tjogtals färdiga att besjunga dess oöfverträffliga oegennytta Åc., så försäkrar jag att jag sjelf skall blifva den för ste som dömmer mig värd allt det klander som bör falla på en lärjunges lott som blottställer en oskyldig lärares namn och rykte; men blilver ej detta händelsen, så tror jag mig kunna ega ell fritt samvete, emedan det enligt mina grundsatser är ett vida större fel, att som lärare göra sig förtjent af en lärjunges klander, är att som elev klandra en klandervärd lärare? Stockholm den 49 September 4844. G. Ståhle.