Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1844, sida 1

OS eum 4 vi kunna for den goda, stora fäderneslandets sak. 2 2—2— — —da ——2 Från Redis sorrespondent. Stockholm den 47 Sept. I Lördags emoltogo Rikets Ständer åter nya propositioner från kegeringen. be voro tillsamman sju, och fyra angingo pensioneringar: en om 49,260 Rdr B:co å Indragnings-staten för llögstsai. Konungens Carl XIV Johans hosstat; en för f. d. SslatsRädet Örubbe, af 3000 Rdr, årligen; samt två för enhorna elter afl. Stats-Rådet Grelve slärd och Statsministern Törnebladh. Man har således ater frågan väckt, att Staten skall pensionera klofpersonalen, en orimlighet, hvartill ingen skälig ursägt kan sökas i de äldre sörhallandena, emedan enhvar vet, att vederbörande da gjorde med folkets skattemedel hvad de behagade. Deremot hafva de bestämdaste opinioner uttalats icke blott af individer, utan af hela Stånd, och man hade nu bordt kunna hoppas att slippa se dylika anspråk framställas, då hostjenst alilris kan eller hör betraktas såsom tjenst på Rikets Stat, och de som ingått i Konung Carl xIV:s hof ganska väl kände att ingenting berättigade dem till pensioner. Hvad H:r Grubbe angår, så kan det viss: synas å ena sidan hårdt, all man drager thonom från en prosessors lön in i Slats-Radet, för att sedan lemna honom, utan herenins, då han ej der behöfves; men å andra sidan hade han sjelf bordt inse, att ban der skulle blifva obehöflig, och således ej gått in på saken, utan garanti för den svårt befarade förändringen. JIlan hade åtminstone kunuat hälla sig till Erkebiskopen, som ditnarrade honom — och krkestiflets de kunna nog räcka till för dem begge. ide vi nu lärofribet vid universiteten, så kundo ban ju försöka att läsa öfver den falska och sanna liberalismen, o. s. v. Med de begge enkorna är det mera ömmande; i sall verkligen Fru Törnebladh behöfver denna hjelp. Au Gresfvinnan Hård gör det, är allmänt kändt; och de, som så obetänkt inryckte Grelve hnard i politisk verksamhet, för att få i honom ett stöd f för ogen inslylelse och sramsång, de göra nog ingenting efteråt för hans familj. Emellertid visar äfven detta förhållande, buru ista man anordnat sakerna, då de nya sortroende embelena icke kunna, i likhet med de sordna, få andel i allmänna Pensionsinraulningarne, emot det att deras innehafvare, under de i allmänhel föreskrifne är samt i öfrigt på lämpliga vilkor, verkställa sina inbetalningar till kassorna, 0. s. V. De öfrige tre propositionerna äro af allmännare beskalfenbet: beklakligen likväl föga prisvärda, med undantag af möjligen den angående kontroller på Charta Sigillatwe uppbörden, hvilken man nu för nästan allt vid domstolarne förefallande, vill sätta i samma skick som lysningssedlarne: en åtgärd hvarom jag ej ännu kan säkert dömma, men blott önskar att den för Staten blir lyckligare, än i allmänhet för gistermalen. ben ena af de öfriga angår förslag all med 50 till 80,000 Rdr årligen öka anslaget för folkskollärare i aflöning. Syftningen är god. Ånnu mäste mycket göras för delta ändamål; men är sättet det rätta? Jag tror det icke. Dessa centralt ingående medel, för alt sedan utminuteras på menigheternas anstalter, är elt oting, och bevisar, alt vår ministöre icke lärt sig att inse det goda, som vår började tillstymmelse till komunalväsende kunde medföra. Det är otänkbart, att alla orter skulle af de sålunda härifrån utdelade gracer erhålla sin billiga anpart, ja många blefvo troligen aldeles utan; och obelätenhet, tvifvel, ogillande, blifver slutet derpå. Innom Bonde-Ständet, der Gud vele hvarsöre, det sunda förnuftet gäller betydligt mera, än i de höga loft, bar redan framställning blifvit gjord, att det lilla som Staten kunde afstå af personella bevillningen, skulle få aflemnas, det vill säga en viss del af kapitations-asgisten lika omer hela Riket, ifrån uppbördsmännen till hvarje sockens skol-direktioner, att under redovisning och ansvar förvaltos. Häri ligger en ganska god och användbar princip. Folket, eller rättare de skattdragande, märka knappast sjelfva, att de sålunda, ned en redan existerande asfgift, understödja skolväsendet, för hvilket hekloglistvis mången icke ännu interesserar sig; dömande framtida nyttan for andra af den ringa han sjelf haft af den eländiga, presterliga, katekes-undervisningen; men assillen utgick och utgick efter en i många afseenden lämplig jemlikhets-princip; det är: den rike och den fattige erlade 111 får oh attan aeRh da cam daritraän noten