DD A —6—ä—ö 2325357. — —-2; 1 — na representations-förslaget. Ty kan man ej kalla det olagligt, att några få individer motsätta sig en hel nations högt uttalade vilja? Skulle man ej kunna kalla det sätt olagligt, på hvilket måbända en hel hop vota tillkommit, om man närmare undersökte det? ben yttre formen, så orimlig den också är, är imellertid bibehållen och man måste således finna sig deri, dock kan man ej afhålla sig att göra åtskilliga tänkvärda reflexioner derösver. Låtom oss t. ex. kasta en blick på de särskilda ståndens beteenden i allmänbet och vissa medlemmars deraf isynnerhet, och vi tro ej, att man skall tveka i sitt omdöme öfver, hvarest sann upplysning och fosterlandskärlek finnes eller ej. Låtom oss först kasta en blick på frågans bebandling på Riddarbuset. Några verkliga riddersmän upptrådde der visserligen till det nya representations-förslagets försvar, såsom en Anckarsvärd, en E. v. Troil, en Spens, en Iljerta och framför allt Statsrädet Nordenfalk, hvars manliga, slärdsria föredrag tvifvelsutan är att betrakta såsom ett sörsvar för nämde förslag och det i uppdrag från högsta ort, eburu det ej tydligt uttaltes, att det gälde detta förslag, utan blott representationsreform öfver hufvud, hvilken förklarades nödvändig och oundgänglig; men vi se ej att något förnuftsenligt och antagligt representations-sorslag kan uppgöras på andra grunder, än det nu förkastade, nämligen fria val, och då Konungen, genom sin rådsifvare, lofvat att rätta sig efter folkets önskningar och behof, numera klart ådagalagda, så kan någon annan grund ej gerna komma i fråga. Vi hafva således allt hopp för framtiden, fastän de illviljande nu lyckats att ännu några år uppskjuta fäderneslandets pånyttfödelse, hvilket dock ej betyder något i en stats lif, hyarför deras glädje i alla fall kan anses ganska kort, då deremot deras sanna halt och hvad man kan ba att vänta af dem blifvit, för alla tider, afhöljdt, då oaktadt alla dessa bevis för Nationens och Konungens enhälliga önskningar och vilja, en Ehrenhoff ei aktade för rof alt tala om revolutioner, m. m., en Westerstrand ej blygdes att på det oanständigaste sätt gyckla med det npa representations-sörslaget, hvarpå dock Anckarsvärd behörigen svarade, en S. Troil ej tvekade att hätskt anfalla det, en Palmstjerna ej skämdes att blottställa sig för allmänt åtlöje, då han på nuvarande riddarhus vågade anföra en Oxensljerna, en Thorstensson, en Wrangel, o. s. v., såsom skäl till bibebållandet af adelns skiljande från de ofriga stånden. Oss synes, alt just det förfall, hvari adeln, i alla hänseenden, särdeles såsom stånd, sjunkit, snarare borde uppväcka önskan att utplåna alla dylika minnen, heldst andra minnen, såsom! af en Anckarström, en Cronstedt, o. s. v., ej kunna undgå att ställa sig deremot. Dock, lika litet som det ena kan höja, lika litet kan det andra sänka anseendet, om man ej betraktar adeln såsom stånd, utan blott, såsom individer, derför synes oss, att den skulle vinna mest, om den äfven antoge personlighetsprincipen och tänkte: Yfs ej af sädrens ära, en hvar har dock blott sin. Men äfven Herr v. Hartmansdorff tycks ännu ej ha kommit till insigt deraf, då han i silt föredrag, fullt af de uppenbaraste sosismer och ensidigheter, prisar ståndsrepresentationen såsom ett non plus ultra af vishet, och påstår, att alla interessen och personer derigenom representeras. Har man hört på maken? — Andra tro sig hafva funnit, att det nya representationsförslaget haft för många demokratiska elementer; andra Kammaren för liten återhållningskraft, att Konungens makt derigenom blifvit för mycket inskränkt, ja, Ex. Löwenhjelm har rakt ut sagt, att det syftade till republik. — O! I kortsynte! — Sen J ej, att allt hvad j här tadlen, såsom fel, borde prisas som förtjenster, innebär frön till en sulländnine. hvarefter all verlden stråsfvar. Skall någonsin en nation bli ett sannt helt folk, så böra dess institutioner vara så demokratiska som möjligt; ty en statsförfattning bör syffa på slertalets skydd och lyckliggörande och ej på några individers. Sen J ej, att norska lagtinget ännu har mycket mindre återhällningskraft, än den tillämnade andra Kammaren, och dock kan man sannerligen ej beskylla storthinget för öfverilade beslut; och kan någon konstilution medgisva konungen mindre makt, än. 1 : 2 cen norska, som endast skänker honom ett ruspensivt veto. Går det sämre för det med ringsärenderna? — Och då J fasen för republik? — Sen I då ej, att alla nationer sträfäro Mon CI alla konstitutionella monarkier , en åsvergängssormation till denna, den euda sornustsensiga statsform för fria menniskor, den enda jordmån, hvari sann upplysning och utveckling af mensklighetens förmåga, sonn kristendom, menniskokärlek, medborgaredygd och Hoksalighet kan trifvas! — Allt som syftar till beredande af detta tillstånd är saledes önskvärdt, och i den mån det mer besordrar det, prisvärdt: Men allt detta veten P BAaÄm I aUunaAa mått — —— fOOm— .-J—--———-——--2s—— cc gee —