Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1844, sida 1

iAiiiiii DDDU efter en diskussion, hvari blott en enda, Prosten Ödman, försvarade förslaget och mer än ett halft tjog talat mot det, betänksamt; och pi sätt jag redan förut omnämnt, vidböllo Presterna sin plan: att dröja tills i dag för att afvakta Adelns beslut. På Riddarhuset hade man äter gjort allt. för att kunna medhinna målet på en dag: diskussionen fortgick, utan vanligt afbrott under middagstimmarne; de gamla Sekreta-Utskottsrommen voro förvandlade till restauration; och riddare och svenner hemtade der mod till det förtvillade beslutet, om mest genom åsynen af alla de gamla Landtmarskalkarnes porträtter, eller ur buteljerna, lemnas osagdi. Emellertid lyckades uträkningen bra nog, I förening med majoritetens oro, då det började lida till aftonskymningen, som nedtystade en hop anmälde talares försök att vinna gehör, så att votering kunde kl. 27 företagas, hvilken utföll så, alt 450 förkastade och blott 82 bifollo förslaget. Sedan sålunda den saken redan genom Adelns beslut var afgjord, hafva likväl Preste-Ståndets talare i dag hela förmiddagen utgjutit sig emot förslaget, och slutligen genom en votering förkastat det, med 49 röster mot sju. Alt redovisa för debatterna innom Stånden är mig omöjligt: de komma dessutom förmodligen alt snart meddelas af Stockholms-tidningarne, då justering ägt rum. Så mycket kan jag blott försäkra, att egentligen inga nya eller andra skäl anfördes emot förslaget, än de redan i flera år af Biet, Minerva? och gamle Arei substituter, idislade, om man icke vill såsom sådana antaga en hop plumpheter och råheter, som Riddarhusets korporaler och öfvervaktmästare ansåz2o huset värdigt att roa sig med. Det var isynnerhet löjligt, att på det stället höra talas om galenskapen af valrätt för 40 R:drs egendom, då pluraliteten af de förslaget färkastande röster, säkerligen icke ega en R:dr, om bouppteckning uppejordes. I Preste-Ständet var det äfven hufvudsakligen fruktan för den stora massans välde, som väckte motståndet, och det är just ej besynnerligt, ty de llÖRgvördiges samveten säga dem väl, att de af den icke hafva sörtjent mycket förtroende, och att det lilla, som funnits, redan till större delen försvunnit. JOrgaröeStåndets diskussion var vacker; och det Ständets beslut var så mycket betydlelsesullare, som utan allt tvifvel dess uppoffringar varit störst af alla, om ej hvarje Svensk ofrälse man nu insåge, att han måste väga allt, för att blifva af med en Ståndsrepresentation, Åer en så ofosterländsk Adel och ett sådant egoistiskt Preste Stånd fortfara att tillintetgöra alla bemödanden för det allmännas rättigheter och välgång. Det egentlisen märkvärdiga af allisamman (iv resultatet af Ståndsbesluten har länge varit motsedt) är onekligen den förklaring, som friherre Nordensall I samtelige Konungens Rådgifvares vägnar afgaf på Riddarhuset, genast vid diskussionens början. Den var af följande ordalydelse: Den fråga, som nu utgör föremålet för Ridderskapets och Adelns afgörande, är af så hög vigt för fåderneslandet, att nationen har de rätimätigaste anspråk på dess samvetsgranna behandling af en och hvar, som eger rätt ait i öfverläggningarne deltaga. Minst kunna de Ständets medlemmar, som tillika äro Konungens rädgifvare, hafva underlåtit att, med bänseende till denna deras dubbla cgenskap. allvarligt betävka deras ställning och deras pligt. Efter gemensamt öfvervägande. hafva vi kommit till den öfvertygelse, att vi icke böra deltaga i distkussionen och, såsom följd deraf, icke heller i en votering, i fall den ifragakommer. Af egen känsla dertill uppfordrad och efter uppdrag dertill berättigad, bar jag bordt lemna detta tillkännagifrande, emedan vi alla, öppet och oförbehallsamti, erkänna billigheten af Ständets anspråk att få veta, huru vi i dag ämna handla, likasom skälen för vårt handlingssätt. Det är en känd sak, att konnugen icke velat gifva någon offentlighet ät sina asigter i denna fråga, förrän om densamma blefee honom på grundlagsenlig våg uuderställd. och det har varit med full öfvertygelse om riktigheten häraf, som Konungens samtlige radgifvare deruti instämt. Den vigtiga samhällsfrågan, uppkommen och förberedd före Konungens anträde till regeringen, borde på sfvertygelsens och diskussionens väg utkämpas. I första rummet tillhör det ock nationen sjelf. att genom less ombud yttra sig om det sätt, hvarpå den vill representeras och om de konstitutiva former, hvarunder den vill samräda om sina angelägenheter, fatta sina beslut eller uttala sina önskningar. Uti en sådan fråga måste det för en regering, som nar till sitt högsta och heligaste syfte, att uppfatta folkets önskningar och behof, vara af den största vigt, itt få inhemta representationens röst, afgifren utan ul yttre inverkan, och att, för sådant ärdamäl. sam-etsgranut undanhålla äfven den inflytelse. som en ilskad Konungs ord, lagt i vägskålen, icke kan undå att i mer eller mindre mon utöfva; och det vore utt frånträda den konseqventa riktningen till detta nål. om hans rädgifvare, hvilka i ett sadant ämne cke kunde tänkas handla, utan hans vetskap och amtycke, skulle under dagens öfverläggning sluta sig ill den ena eller andra meningen. Men om man af denna, för tillfället nentrala ställling, rättfärdigad, som jag tror, af de nu uppgifna kälen, skulle draga den slutföljd, att regeringen är vr AARkh lera 22