dag skulle anslås, så borde den tillkomma läraren i de moderna språken, och en sådan lönförhöjning kunde beredas genom indragning af gymnasiiadjunkisbeställningen, hvilken vore nästan öfverflödig. Prosten Sandberg uppläste ett skrifteligt anförande, hvilket sanneligen förtjente mera uppmärksamhet, än det högv. Ståndet tycktes skänska detsamma. Lektor JFallman hade åtskilligt att anmärka emot lektionernas fördelning vid gymnasierna, och instämde med professor Wahlberg deruti, att mera tid (dock icke på de andra lektionernas bekostnad) borde bestås åt naturalhistoriens studium. Professor Fries tackade motionären för hans förslag. och förenade sig med biskop. Nibelius. Biskop Hedren instämde med biskop Nibelius samt lektorerne Laurenius och Ljungdahl; hvarefter, sedan professor Wahlberg besvarat ätskilliga af anmärkningarna. motionen, jemte det myckna, som i anledniug deraf blifvit ordadt, remitterades iill ekonomiUtskottet. — Prosten Almqvist väkte motion om upprättande af förslag till de allmänna grunder, på hvilka Rikets Ständer för sin del önska att läroverkens reform måtte företagas. På eftermiddagen remitterades följdnde bordlagda motioner: biskop Agardhs, om ökadt anslag till botaniska trädgården i Lund; prosten Thudåäns, om lönförhöjning för kontraktsprostarne i Bohus län; : biskop Holmström, om laneanslag till skolbyggnad i; Nyköping ; ocht , Densammes, om pastorsbosti let i Östra Wingåkers församling befrielse fran ordinarie roteringsskyldighet. Borgarcstdåndet. Vi lämna här en närmare redogörelse för diskussionen i Borgereståndet öfver Hr Winges motion om biskopsembetenas indragning. Hr Vern yttrade sig först och ansåg, att i fall man i grundlagens stadgande funne något! hinder för biskopsembetenas indragning, vore likväl intet hinder att indraga de till biskoparna anslagna lönerna. Häruti instämde Hr Sundler. Hr Petr åberopade hvad han redan vid 1834 ärs riksdag yttrat i detta ämne; han hade redan då sökt visa vädan af dsnna institu: tion i anseende till biskoparnes politiska inflytande; den ekonomiska sidan af saken ansåg han icke vara at lika stor vigt. Herr Lagergren trodde att motionen icke skulle komma att leda till något resultat, hvarför den kunnat undvikas; att så länge man i landet egde en laglig och kristlig kyrka, kunde denna ej undvara en styrelse och denna styrelse ej vara utan sina ordförande, biskoparna. Dessa voro dessutom, i egenskap af esorer, nödvändiga för tillsynen af undervisningen. I afseende på den financiella sidan borde man ej förbise, att då Gustaf I år 1527 indrog kyrkans gods, hvilka icke förut iillbört staten, utan genom serskilda ; gåfvor och donationer tillkommit kyrkan, och för att göra denna reduktion möjlig, garanterades att kyrkan och dess biskopar också skulle underhållas af staten, i ersältning för hvad som fråntogs kyrkan; så vidt man respekterade eganderätten i delta, som i andra fall, vore det klart att några financiella fördelar icke kunde vinnas på biskopsembetenas bekostnad. Ur Schartau lemnade derhän huruvida man kunde ernå biskopslönernas indragning eller ej, men bestred nödvändigheten af biskopsembetena, dem han trodde kunna skötas lika väl af domprostarna; talaren trodde likväl icke, som H:r Petre, att man förnämligast borde slå sig ner på den politiska sidan af saken, utan fastmer fästa sig vid den financiella; han önskade alt motionen isynnerhet måtte omfattas från denna sida, och förmodade, att om de stora lönerna först indrogos, skulle den biskopliga värdigheten snart undergrätvas och man äfven blifva af med embetena. Hr Petre förklarade Hr Lagergren sin förbindelse, för det denne genom sitt yttrande gifvit diskussionen, i ämnet en större utsträckning. Talaren erinrade i följe häraf, alt man ej kunde undgå alt erkänna, det biskopsinstitutionen i och för högsta vården om religionen vore alldeles förfelad. Biskoparnes visitationer i stiften egde sällan rum, och då de skedde, voro de af en så ytlig beskalfenhet, att man kunde påstå, att dermed ingenting uträttades ; granskade man serskilda stift, funne men att läsareprester fått ett sådant insteg, att man deraf kunde draga den slutsatsen, att biskoparne kunde uträtta ingenting. I afseende på biskoparnes egenskap af elorer inträffade den omständigheten, alt högsta vården om undervisningen qvarstod i biskoparnes händer, äfven då de hunno till kraftlöshetens ålder. och att derifrån härledde sig det beklagliga tillstånd, hvari undervisningen till en del sig befunne. Att biskoparnes funktio-ner alltför väl kunde skötas af domprostarne såg man sderaf, att i somliga stift väl funnos biskopar, men ej domprostar, och att, då det gick an att på några ställen hafva blott en dylik embelsman för båda embetena, läte det väl sig göra på andra. Man hade anmärkt, all staten icke skulle vinna så mycket på biskopslönernas indragning; denna vinst borde likväl blifva betydlig då det vore kändt, alt erkebiskopen i Upsala cede 12 till 14,000 Rdrs (inkomster, biskopen i W esterås nära nog lika mycsket och den i Lund ännu mer. Gustaf I hade, si anseende till katolska presterskapets stora makt, på sin tid icke kunnat gå längre än han gick; men det var mera beklagligt alt allt sedan dess ingen vidare förändring med biskopsembetena vidtagits, hvarföre man i visst asscende kunde säga att katolska bruk dvarstodo inom vår protestantiska kyrka. I sall något annat ej kunde vinnas, vore det dock väl, om en önskan från represenhiationen i detta fall uttalades med den kraft, all rogeringen hade något att hålla sig till, i hänfat den önskar en reform. Herr Norin önskade — rt UU:U—— —— alt, då denna fråga blifvit väckt, så många röster som möjligt skulle uttala sig för densamma, och instämde med dem, som önskat institutionens afskaffande. H:r Winge yttrade sig äfven i samma syftning, likasom H:r A. Berg, hvilken fann det af största vigt, att biskopsembetenas löne-emolumenter indrogos, för att användas för undervisningen, hvaremot han tyckte det vara synd att indraga sjelfva titeln ; domprostarne kunde beklädas med denna såväl som med biskopsskruden; någon fara för stiften af biskopsembetenas indragning funnes ej då man sett dessa vistas vid 17 månaders långa riksdagar utan att ringaste oläonnhot för Adifton naraf vicat sioHerr Peåaborag