. N a 2 figur som för detta Utgifvarons. En — — logisk skrittstå la e säger: pen för N misk figur vore gifven om en författades en personage, bvilken, bekajad mid den grmJösaste spelsjuka, hade att dragas med dt olychliga ödet att endast ega 10 Rdr hes. , för att tillfredsställa sin passion och trodde sig deri ega nog för ändamålet. Åt samma skäl är för d ta Utgifvaren komisk, bekaia 1 Är 114 gränslös passion att vil 4 landet, blottad på alla medel att vy f åt någon enda af sina doctrinerger man nu härtill en omätlig suslisans, en storlalighet utan like och en makalös svaghet i förmågan att til evidens deducera?; så skulle jag tro att någon mera komisk nersonage än för detta Åtgitvaren svårligen i Svca och sötha riken kan vnpsökas. Få siluationer interessera mig mera än då det bär så ål, alt jag kommer tillsamman med personer, hvilka, tillsälje af sin ställning, Wo sig böra visa sin djupa inblick i allt, genom den deciderade, tvärsäkra ton, hvarmeqd de yttra sig. Om en sådan person hugger nog så mycket i sten, så faller det mig aldrig in alt genom en enda skratimuskeis rörelse förråda, huru jag ler i mitt inre. Vid detta tillsälle kan jag ej låta bli alt påminna mig mina samlal, med en viss bålstor liberal, och alla de dliupsinniga läror, han bahagadle gifva mig i den mest docerande ton i verlden. Jag log icke, men jag tänkte ofta vid mig sjels om ropalisterna under den gamla regimen och de närvarande Hartmansdorffarne icke varit sådana stackare och deras sak så usel, å stode det illa till med denegoda saken, såvida den Nb. berodde af individerna. Sedan jag nu sett Magister Johansson och hört den pösande, sjolskära, odödligt löjliga ton, i hvilken han discuterar hvarje förekommande fråga; buru bestämdt, liksom hade han ett finger med i verldsandens styrelse, han talar öfver utgången af saker, hvilka han dock antager bero på det ombytligaste af alll ombytligt på menskliga hugskott, har jag ingen den ringaste sarhåga mera, ati en sådan porsoniighet skall kunna i det ruttnas interesse utöfva del ringaste inflytande på representanterna, så vida detta ej skulle iyckas med någon snörlifs-statsman inom den högvälborna gardeslöjinants-graden, ty sor dessa skall det naturligtvis vara en styggelse, att nägra gubbar i bondrockar våga angripa helgden af ch igalloner, plumager, epeauletter och sköldemärken. I örrigt kan ingenting vara löjligare, än den politiska Vahlfiskens och hans politiska trosförvandters bemödanden att med ziffror vilja uträkna förnufligheten eller oförnustigneten af den föreslagna vallagen, liksom vore det hvilande representationsförslaget och hvarje konstitution öfverhufvud ett blott och bart bolagskontrakt, deri de i bolaget deltagande individernas betydenhet borde uppskattas efter den summa de insatt i allmänna rörelsen. Något sådant, som ett erkännande af det närvarandes giltighet, af personliqhetens betydelse eller af förnuftsrätt, söker man alldeles förgälves i den gamle ormens expectorationer; och besynnerligt måste det förefalla enhvar, att den libera pressen så länge kunnat tillåta Ur s. a. utgifvaren af Argus alt ossrassad drifva sitt oförskämda spel, hvilket väl borde vara slutisamma stund någon med tiliräcklig klarhet framhöll den så kallade historiska Råättens underhaltiga värde gent öfver för förnufts-Rätt, gent öfver för det närvarandes obestridliga befogenhet att, utan den ringaste hänsyn till det som varit, erdna sina angelägenheter i öfverensstämmelse med den allmänna viljans kraf, äfven om det för ett par IIvalfisk-ögon skulle synas vara både en förargelse och en galenskap. I milt innersta hjerta jer jag, då händelserna dagligen mer och mer blotta f. d. Utgifvarens sannskyldiga halt så i ett som annat och då jag dervid erinrar mig, huru många och huru stora de voro, hvilka i Judeemancipationssrågan sprungo efter, då f. d. Ufgifvaren såsom gkällgumse med sin bjellra marcherade före. Hvad den Gamie Ormen beträffar, så har han soutenerat sig conseqvent. är inta cn i