Utdrag af ett href. L... den 29 Juli 1844, Som Tit. vet har jag under sommaren gjort en ilen resa i Vestra Sverige, för att också se den delen af säderneslandet! om milt vistande i Göheborg under de dagar staden hade den lyckan all cga H. M. Konungen såsom gäst, vill jag så mycket mindre orda, som hela verlden redan känner de tilldragelser, hvilka under den tiden togo både min och alla deras uppmärksamhet i anspråk, hvilka då uppehöllo sig i den vackra Elfstaden. Men der mölte mig sednare en personage. hvilken tillfölje af sin fordna och närvarande ståndpunkt icke interesserade mig så litet, och må Tit. då sorlåta om jag något dröjer vid honom — — vid Johansson, för detta Utgifvaren af Argus, numera densamme, som leder den Konstitutiouches anfall på det hvilande representationsförslaget. För mig hade denna personlighet ett utomordentligt stort interesse; ty som barn, född och uppfödd på landet, var jag icke så sillan villne till huru min salig far — rahulistisk i åminnelse — med en honom alldeles ovanlig häftigbet drog skottrigeln från den gamla svartbruna, väderbilna postväskan de dagar då han med posten väntade salig Argus, hvilken på den tiden var i sill bästa och just motsatsen till hvad den Konstitutionelle nu är. När nu det efterlängtade bladet väl hunnit dragas fram och ljusen i skärmliusstaken blifvit vederbhörligen putsade samt glasögon anbragte på sitt ställe, måste den högljudda barnskaran iaktlaga den mest vördnadstulla tystnad medan samiljesadren begärligt stukade den store publicistens orakelspråk. Aldrig glömmer jag alll det der, liksom jag aldrig kan glömma den dag då ett par årgångar af Argus hemkommo från staden, prydligt inbundne j halffranska band. Herrarne Argus i de halffranska, utanpå guldskimrande, rockarne placerades på den stora bokhyllan till höger om hela förfatlningssamlingen, ja till och med till höger om sjeltvaste Nilskman och Flintberg. Derefter vände min far sig till mig och sade med en nästan rörd stämma: Skicka dig väl min son och arbeta flitigt, så att du engång kan lära dig att rätt uppskatta det 2 . ot som duger; så skall du efter min död få ärfva Argus. Men antingen skickade jag mig icke nog väl eller var det elt oförlåtligt slarf, allt nog, de ståtligt ulstyrde årgångarne af Argus såldes pa auktion för några få daler. Argi sordna storhet är således för mig ett barndomsminne, och då jag under mitt vistande i Götheborg hörde att den )poliliske Vahlsfiken tumlade sig så alideles i min närhet, kunde jag omöjligen emotstå frestelsen att skaffa mig ett tillfälle att se en sådan märkvärdighet. F. d. Ulgifvarens beteenden på de sednare tiderna voro mig så der tämmeligen bekanta — jag vissle bland mycket annat att del var samma man som i Argus med en viss förmåga framstod och kämpade för sriheten och samhällsskickets utveckling, men som sednare sjunkit ned till en ofrihets-principens salarierade förkämpe, som vid den tid då Jude-emancipationsfrågan var på tapeten reste ikring och samlade underskrifter af personer, som förr ej ens hört ordet Judeemancipation, mot denna förnuftsoch stalsrättliga akt och som nu sist under kast-interesscts och det slationäras baner med öfverlefvorna af sin smula talang sökt strida emot tidsandan samt med ovett öfverhopat dem som yttrat en opinion för det hvilande representationsförslagets antagande. — Johansson har jag alltid, sedan jag kunnat på egen hand bilda mig ett omdöme öfver honom, föreställt mig lik en hexmästare, som besvurit fram andar, mäktigare än hans egen ande, hvilka också derföre svängt besvärjaren kring tills han, yr i hufvudet, förlorat all besinning och slutat med att vända sina vapen just mot hvad han sjelf fordom försvarat. Som sagt är, jag var, då nu ett lillsälle erbjöd sig, mycket nyfiken att få se om någon öfverenskstämmelse fanns emellan Herr Jhanssons yttre menniska och produkterna af havs intellectuella verksamhet, och jag bad en bekant föra mig tillsammans med den fallne frihetsmannen. — På min väg har mycket löjligt mött mig, men sällan såg jag en så harmoniskt komisk