Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1844, sida 2

t låta dessa principer tillbakasättas för Ståndsal eller konstgjorda bildningar af Ölverhus, ärskammare, och mera dylikt. Ett jättesteg r ejordt af Svenska folket, i dess opinion anåcnde denna sin dyrbaraste angelägenhet. Saningen har framstått på en gång för nationens gon, hvad dess naturliga rätt till andeli vårandet af sina angelägenheter angår; och tillaka kan det ej mera gå. Den fart, som fråan fått i de svenska sinnena, kan ej mera indras; den måste, ledd af rättvisan i dess ordringar, föra till målet; och den skall släa med sig allt: de svaga, obeslutsamma och : ilseförda, måste nu följa det starka, bestämda ich äsitt bästa redigt inseende folket. Med sköt an man säga alt ingen kunde för tre är selan ana, att detta i svenska sosterjorden så sörväntadt nedlagda frö skulle så hastigt uppväxa och bilda en, för alla sosterlandets vänner så begärlig och tillfredsställande frukt. Det ser ut, som skulle Regeringen icke vara sinnad, att framställa sig för reformen sörr, än sedan Adeln och kanske äfven Presteständet, kullkastat det nu hvilande förslaget; men all anledning är, att den sedan icke kan undgå att stå fram för den, och att detta måste ske, oaktadt ett nytt, hvilande förslag icke kan komma att blifva annat, än en blott för syns skull gjord omändring af några obetydliga detalj-saker. Huruvida hon deri handlar så rätt och klokt, som hon sjelf lärer tro, det komme alt visa sig. För min del tror jag, att bennes ställning blifver i många afseenden svagare, än om hon nu i tid förklarat sig och me alla sina lagliga medel samverkat med folkets : verkliga ombud, de valda Stånden, till ett rask. och beslutsamt antagande af förslaget. Kanski I skola förhållandena innan kort anvisa henne I denna väg till målet, medan ännu det är sic alt biträda den. Man bör icke uppgifva hoppet Jag yttrade mig, i näst det sista, temligel strängt om den Kongl. propositionen angåend Statsverkets tillstånd och behof; det fordrar: mig en förklaring. som ock skall innan kor gilvas, genom en ölversigt af denna Regerings bandling, Emellertid bör jag meddela, atte af de punkter, som då förvånade mig: omnän nandet i propositionen af kabinetts-kassans bris: hvilket icke syntes mig lämpligt eller besogadt redan visat sig icke varit beräknad för att åte tl väcka den obebagliga och olagliga frågan, o bristens betäckande genom Statsmedel. ITvärtos i hafva alla Talmånnen i går varit uppkallac till Konungen, som nådigt förklarat dem, a sedan II. M. fått höra det motioner skulle v: ra i fråga, i sådan syftning, II. M. onska 5 att Talmännen ville enskilt försäkra en hv: -Ssååndsledamot, att detta vore II. M. myck emot och att H. M. under intet vilkor sku -l antaga ett sådant erbjudande, om det ens ku t de af Riksens Ständer göras. Detta visar my -ken klokhet — och en prisvärd oegennytt n ingen kan väl annat än prisa Konungen ff det. Men omöjligt kan man gilla, att Ha Majestäts Regering, icke genom mera bestå het i sina embets-akter, gör dylika förklari gar obehöfliga — och för mig qvarstår al den, under gamla systemet hysta öfvertygelseatt dessa direkta kommunikationer mellan Konu gen och Stån dens Talmän icke äro i sann, Ko stitutionel anda. De äro en lemning al ga la tiden, då den monarkiska regeringsform icke grundade sig på en ansvarig minister-s relse. Men våra beskedliga ministrar se på kerna, med en lycklig fromhet och tillfre ställelse, som kunna vara bra under nuvarza de ögonblickets ställningar; men som icke i — nnebära nog garantier för ett folk och d r; I framtid. et 2 Z o