0 EFTERS K ob Be DD. Götheborg den 5 Aug. 1844. Nå, hvad tycks om alla de många och granna al, som nu en tid bortåt blifvit vexlade och hållwe vid den stora nationalförsamlingen i rikets hufudstad?.... För att döma af de fleste af dem, kulle man nästan vara frestad att tro, det all tåndssplittring upphört, och att Rikets församlade tänder mangrant förenat sig om ett enda gemenzamt mål: Fäderneslandets välgång, att vinnas melelst uppoflrande af alla småaktiga beräkningar, illa enskilla interessen, all privilegiioch kast-anda. De enda tal, som göra något undantag från den ausfvanliga kurial-stilen, äro: 1:mo H. M. Konungens; :do Sekreterarens i Bondeståndets till detta Stånd; 3:tio Borgareståndets uppvaktningstal till H. M. onkonungen, och 4:10 II. II. Erkebiskopens helsningsal till presteståndet. Om det första i ordningen kf dessa tal har jag redan yttrat mina tankar, och erom är saledes för mig ingenting mera att säga; Fkenom det andra går en frisk slägt af den anda, om i sordna tider måtte hafva lifvat en Thorgny ch en Engelbrekt Engelbrektsson, då de höjde in stämma på Folkthinget, eller i Rådsalen; det redje är affattadt i ordalag, så lyckligt och väl alda. att det med fulla skäl kan i siit slag erhålla benämningen klassiskt och sålunda tjena alla udra dylika till en esterföljansvärd föresyn, då eremot det fjerde i ordningen just är raka motatsen af allt detta och verkligen tyckes vara försattadt androm till skräck och varnagel, såsom ågon häromdagen yttrade sig om detsamma. på det redan varit reproduceradl i flere mera sprida blad, och sednast i N:o 62 (87) af denna tidning, 5rulsätter jag dess innehåll såsom dig till alla felar bekant, och vill sördenskull åtnöja mig med tt framhålla de mest iögonfallande animositeler sch motsägelser, af hvilka det öfverflödar. Riksdagskallelsen, såger Hans Högvördighet Erkebiskopen, Åår icke längre den åldrige, vördnadsjudande Konungens. — At en så gammal tofman, m II. Högvördighet, är denna fras, i min tanka, ögst illa vald, alldenstund den ganska väl kan ägas Såsom en slags antydning af att den nu recrande Konungen icke är en vördnadsbjudande? dersonlighet. Månne då det vördnadsbjudande enast ligger i en hög ålder, och icke i det sätt, varpå man, så väl i elt som annat afseende, vet tt ingisva aktning och vördnad dels för sin peron, dels för den höga plats, man i samhället möjigtvis bekläder? Det skulle i sanning vara bra wfnteressant om Hans Högvördighet, i den ordbok, ned hvars utarbetande Svenska Akademien nu ett alst århundrade varit sysselsatt, ville något närnare redogöra för hvad han förstår med det, som sjuder vördnad. Att erkebiskope-tiaren skulle blifva n af dessa saker, kan jag väl förmoda: men tror ifven, alt sättaren skulle i en not insmyga den silla oskyldiga anmärkningen : det kommer dock Aen på, på hvilket hufvud den bäres. Hans Högvördighet yttrar vidare: Det milda, fven mot de trotsiga af Hans (sina?) barn, försoniga tilltal(?), hvarmed den ädle så storsinnadt slöt len sistlidna Riksdagen, var hans svansäng till Riets Ständer. — Utan att nu vidare fästa mig vid le i denna tirad förekommande tvenne uppenbara pråksel, hvilka hos en vetenskapsman och en Hf de Aderton i Svenska Akademien alltid förblifva ursäktliga, skulle jag endast hafva lust att fråga err Erkebiskopen: hvarutinnan bestod den trotkighet emot den gamle Konungen, för hvilken Herr rkebiskopen beskyller vissa medlemmar af Stänerne vid 1840—41 års Riksdag? Månne derutinohan, att de för begångna förseelser, på grundlagsnligt sätt, satte en del af Konungens rådgifvare inder riksrätt? eller derutinnan, att de afknaphade anslagen till några paradregementen? eller erutinnan, att de icke ville gå in på alt betala n skuld, som, utan Riksens Ständers hörande, Mifvit landet åsamkad? eller derutinnan, att de rägrade, att till den så kallade extra statsreglerinfen anslå så stora summor, som Hans Majestät wänskade? .... Var detta trots, så kunna de af lerr Erkebiskopen utpekade solkombuden bära bekyllningen för detsamma utan all samvetsförebråelse, öfverlygade om att de andra landets barn säkert skola gifva det en helt annan benämning, nemMigen: pligtuppfyllelse, strängt iakttagande af det, som de voro landet och sina kommittenter skyldige. Vi hafce, yttrar Herr Erkebiskopen på ett annat ställe, svurit Konungen vår trohet. VWVi skole ck visa denna trohet i det biträde och den rådiget vid riksdagsärenderna Konungen eger att af oss i 766 örvänta. — Den beprisade rådigheten har relan visat sig vid elcklorsoch utskotts-valen, och biträdet får man nog tillfälle att taga kännedom om, när en gång diskussionerna i den stora reformfrågan taga sin början och synnerligast en gång, när densamma genom votering kommer att Hafgöras. Jag för min enskilta del haller före, att H. M. Konungen ganska väl kunde hafva hjelpt sig, Herr Erkebiskopens och hans likatänkande Ståndsbröders rådighet och biträde förutan. Eller hvad ycker du, min högtärade kära Bror?. ... På elt annat ställe heter det: Vi böre från början betänka vår ställning. En oro går genom tiden, sedan denna rubbat sina stöd. — Det är, som man ser, alt börja med, en Tegnersk fras, som later bra nog; men som det oaktadt har det lilla felet att Hlott vara en ljudande malm och en klingande bjellra, i händeise man ville göra sig den mödan, att en liten smula anatomisera densamma. Hvad vill t. ex. det säga, att tiden rubbat sina Sslöd Kan tiden rubba sina stöd utan inverkan af en kraft, som är öfver tiden? — Nej. — Välan då: hvilken är denna kraft, som visar sig starkare, än sjelfva den oemotståndliga Makt, som vi kalle tid? För alt döma af Hans Högvördighets näst efter den ofvan citerade punkten följande tirad, skulle man vara frestad att tro, det han med denna kraft menade folken. Men som detta vore rent af snörrätt stridande emot II. Högvördighets öfriga. 1 tid och otid predikade, politiska trosartiklar, så kan en dylik supposition icke antagas. Den på B tiden inverkande hraften, den makt, som rubbat hans stod, eller, med andra ord, gifvit den en ny rigtning, måste således vara Gud. Men har Han, den Allsmäktige, anvisat tidsströmmen elt nytt, mindre uppgrundadt lopp; är det Hans röst, som sörnimmes i dess brus: är det Han, som j j ; ö ö ö