1Iluldu1444444 — ligionsbok kunde visserligen sramkalla den sor-men dock emedan å ena sidan Relisionens vigt och belighet med rätta fordrar beständiga oaflätliga forskningar ?) och ett djupare inträngande i dess sanna anda, tror jag mig må andra sidan kunna påstå, att just i den Israölitiska, detta blir så mycket nödvändigare, som de hittills utkomna Judiska reliqionsböckerna alltför litet haft sin kyrka för ögonen och mera sökt angifva sin eqne åsigt, an alt blifva sannt Israölitskt kyrkliga.? I öfrigt torde det tillåtas Insändaren att åran att tillsylest ådagalägga dess nödvändighet; z 1 — —— — Så tena a allm ind serr utsl en välj de bemärka, att det skulle vara lika orättvist att garpåbörda Mosaismen skulden för det dåliga i Tal-satn mud, som det skulle vara orättvist att räkna må Kristendomen till last alla kristna litterära missfoster, legio till antalet, intet nämndt och fintet na mm glömdt. Kn C) Slutligen invända emancipationens fiender: för att Judarnes dem egendomliga sysselsättningar tan ej väl kunna stå tillhopa med rilkoren för den vu sociala sammanlefnaden. Blott för handel, och i; de: synnerligen för schackerhandel, skola de hafva set sinne, och detta sinne har utbildats till instikt, f ni? till en andra natur, som gör dem företrådesvis böjde för ocker, egennytta och bechrä-sat geri. na Att i detta påstående en portion öfverdrift sinnes s ne för handen, bör ju i andra länderkvarje fördomsfri sk menniska villigt medgifva, liksom deticke å andra sidan kan nekas, att ju en skengrund finnes för detta påstående. Men ingenting kan Vara naturligare, än att Judarne företrädesvis egnat sig ät en handel, olika, efter hvars och ens reela eller speculativa fond, emedan de varit utestängda från nästan hvarje annan sysselsättning och yrke. På samma gang torde det heller icke sakna sin sorklaringsgrund, hvarföre man trott sig hos detta folk halva vartagit böjelse för oredlighet. Imedlertid bör man härvid ej glömma, att Judarne i Palestina voro ett folk, som dref åkerbruk och boskadsskötsel, och att endast nöden gjort dem till en handlande nation. Huru orättvist är det då icke att lägga dem till last, hvad som aldrig berott af dem att ändra. Detta är ju ungelär detsamma, som, då man stuckit ut ena ögat på en menniska, att sedan sorevita honom att han är enögd. Rif ned de skrankor, barbariet och omenskligheton uppställt mellan Judarne och alla losliga försörjningssätt utom handeln, och de skola snart visa, likasom de i många länder redan visat, alt de äro egnade för annat än handel och kunna vara lika redliga som hvilken Kristen som helst, äfven den bäste. Ty, hafva de en gång kunnat ombildas från ett åkerbruk och boskapsskötsel drifvande folk till ett handlande; så måtte väl en ombildning i motsatt eller annan rigtning väl obestridligen ej vara omöjlig. Från en annan sida sedt torde det lika litet bevisa, att Judarne hafva såsom nation däliga böjelser, derföre alt en eller annan bedräglig schacker-Jude finns, som det bevisar de Kristna folkens osedligbet, att i Paris all möjlig liderlighet bedrifves. I alla händelser kunna Judarne här i Sverige ej beskyllas för att vara oredligare än andra; och I exempel på äfven bland Kristne sällsynt redlighet saknas eller icke. Få strider hafva blifvit förde med en sådau depence af andiga medel, som Jude-emancipationsfrågan, och otaliga äro de inkast, mera eller mindre blottade på solid grundval, som blifvit gjorde mot upphäfvandet af förtryck-systemet: men ösverhufvud kan man väl antaga, att de fleste äro, af egennyttiga grunder, emot emancipationen, ty troligen skulle ingen hafva något deremot, om Judarne endast efteråt, såsom före emancipationen, vore utestängde från det yrke han specielt drifver. Dessutom besinnar man icke, att om concurrensen med Judarne är inom ett yrke svår att uthärda, hvarföre skall handelklassen då ensam hafva att bestå denna concurrens? Är sådant ej en orättvisa mot en klass af medborgare till andras båtnad? Men jag nämnde concurrens och kan då ej undgå att anmärka, att all fri concurrens endast medför det consumerande publikums fördel, och att det således, jemte det att det vore rålisenligt, äfven skulle vara för det allmänna gagneliat, om man llläte Judarne, att med sin bevisade ihärdighet och speculations-förmåga gifva en smula fart ål samtelige våra näringar. Ännu några få ord, och Insändaren vill för denna gång ej längre taga allmänhetens uppmärksamhet i anspråk ! Insändaren är för visso en lika ortodox Kristen, som mänga och de slesle andra sina samtidiga, och just derföre yrkar han nu högt, att vi kristne, som skryta af at vår religion är kärlekens religion, äfven skol: mot Judarne handla, icke blott tala, i Kristen domens anda, på det vi mage hos dem utrot: misstro och föda förtroende. Likaledes är In sändaren tillgifven den mest demokratiska nu ancen af konstitutionel monarki, och emedar han vet, alt slafveri icke kan fördragas med det konstitutionela statens väsen, så yrkar han mn Mosaiska trosbekännarnes fulla emancipation, vil lig att bevisa: alt med samma grunder och skäl som man bekämpar Judarnes emancipation. me re m så ia be ar st h R st