Från Red:s siorrespondent. Stockholm den 26 Juli. Det var, på sålt jag i milt sista bref yttrade, en naturlig följd af throntalets obestämda ord, angående representations-resormen, att modet hos dennas talrika vedersakare i Adeln och Preste-Ständet skulle lilvas. Den hyllning, som regeringen, genom valet af talmän och vice talmän i de begge ofrälse Stånden samt Sckreteraren i Bondeståndet ansetts gifva åt reform-sidan, skulle då af prelaterna, byråkratien och den aristokratiska riddarhus-sraktioneu tolkas, såsom varande af ingen betydelse: blott en beräknad mesyr för att tillfredställa den stora massans nysikenhet. Regeringen vill icke reformen! Konungen ser heldst att den uppskjutes! Man vill en annan vallag: ständsval; ett öfverhus: lilstids-pårer, o. s. Vv. Se der hvad som blef, med eller mot egen ofvertygelse, de flestas skäl, att i de begge Stånden söka befästa det motstånd, som deras majoriteter i alla fall heldst önskat, och som blott fruktan eller tron på regeringens allvar för representations-förändringen kunde förmått alt hälva eller åtminstone hejda. Också gick Erkebiskopen, i spetsen för prelaterne, med mer än vanlig djershet fram till målet, genom en sådan sammansättning af Utskottspersonalen från detta Stånd att en den mest afgjorda brytning med de andra ofrälse Ständens medlemmar deraf måste framkallas. I Adeln, der mängden var intagen af en inbillad fruktan för det nya representations-förslaget och ännu icke hade hunnit att betänka sig nog i saken, begagnades förbistringen af de högre embefsmännen, i synnerhet Generaler, Landshöfdingar och Regements-Chefer, understödde al