Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1844, sida 2

-tånd blir oberoeude af statskyrkans, ehuru icke boj religionens. Trosläran måste, emedan hon be8 år blott i öfvertygelse, alltid vara fri, och hvarje rsök att på henne lägga band har visat sig vanäktigt. Religiösamvetsfrihet är derföre en tins fordran, som icke oatrafladt kan tillbakasättas. ag säger icke, att trosläran är betydelselös för aten, men att staten saknar all makt att bibeilla eller återstklla hennes enhet, då hon en gång rsvunnit. Också förbi-er jag ingalunda det inytande, trosläran yttrar på sedeläran. Men äfven en sednares beskaffenhet kan endast utrönas i jelfva läronormen, icke i menniskornas hjertan. vilket inflytande en bestämd troslära möjligen ar på sina bekännares moralitet, deröfver kan lott en långlig erfarenhet afgöra. Således bör fren staten, med afseende på truslåran, unna sina hedlemmar lärofrihet, om icke denna sistnämnda rfarenhet, att en viss lära medförer moraliskt förerf, gör densamma uppenbart farlig. Men hvad jen religiösa sedeläran angår. kan icke hår samma ordran gälla. Samvetsfrihet är vål äfven i afseenle på densamma nödvändig; men friheten att lära nåste stå under statens uppsigt. emedan hvarje mmorali-k lära är en uppmaning till laglöshet. häraf följer då, att i hvarje stat, der stridande neningar uppstått inom den herrskande kyrkan, och der man icke vill tvinga de olika tänkande ur andet eller, om de äro talrika, äfventyra, att de tilltrotsa sig lårofrihet. man säkrast vidmakthaller denna kyrka, genom att utan motständ låta nya kyrkor bilda sig bredvid henne. Staten tillkommer obetvifladt rättighet att vaka öfver lärans och gudstjenstens moraliska renhet, men icke öfver troslärans sanning; ty öfver denna fiunes ingen annan domare. än den menniska, som på henne bygger sin förtröstan. Likväl synes det icke klokt, aft hvilken som helst tillåtes uppträda såsom lä. rare i församlingen, utan hvarje kyrkas presterskap bör hafva ådagalagt de prof på kuuskaper och iakttaga den sedliga vandel, som ett så vigtigt kall kräfver. Må således presterna i allt betraktas såsom statens ansvarsskyldiga embetsmän, endast hvarje församling tillates att kalla en lärare, hears lära öfverensstämmer med församlingsmedlemmarnes öfvertygel-e. Om någon individ icke sluter sig till någon kyrka, så finnes häremot intet annat medel, än medborgares ogillande, likasom när han i sitt lefverne ådagalägger immoraliska grundsatser. Ty om han icke genom någon ed, något tvång, bindes vid kyrkan, så måste han alltid finna en gudstjenst och en predikan, som uppbygger och undervisar. Egde samtidens och .den närmaste förtidens historia inga bevis för ett sådant kyrkans förhållande till staten. och vore dessa bevis icke tillräckliga för den öfvertygelse, att detta förestår alla kristna stater, så skulle det varit fåfängt att här tala derom. Hvilket inflytande det skall komma att ega på religiositeten, derom kan, på grund af historiska sakförhållanden, dömas olika. Att en aftvungen religiös trosbekännelse är utan allt värde, antingen hon framkallas genom uppresta bål eller medborgerliga och politiska företrädesrättigheter, derpå torde ingen tänkande menniska tvifla. Råd. frågar man tillståndet hos Dissenters i England och, än heldre, bland alla kyrkor i Amerika, så måste man medge, att religiositeten uti intet land år större, då deremot de länder. i hvilka katolska kyrkan år ensam herrskande. sväfsa imellan der vidskepligaste vantro och lättsinnig liknöjdhet. Den som vill prisa religiositeten der, hvarest någon pro testantisk kyrka upphäft sig till envälde, må glå dja sig dermed: min erfarenhet lärer mig, att sådana länder församlingens tomma formkristen dom endast motsvaras af presterskapets öfverhuf vud lexkunskaper i religionslåran och liknöjdhe för all öfvertygelse. . Af en insigisfull teolog har jag hört det inkas i göras, att också i staten finnas olika politiska åsig ter förenade. och att mången, som ogillar det be stående, likväl tillhör staten. Ranske håller äfve ; mången annan fast vid denna likhet och anser, inon kyrkan, till och med majoriteten afotrogna. — ty at pluraliteten hör till deras antal. detta lärer oss vår: presters predikan, — kunna utan skada slumpa me I I det ringa antalet af rättrogna. Men man blundar d med flit för den stora olikheten. att menskan till hör staten genom sina handlingar, kyrkan genom si öfvertygelse. I den förra måste det vara relativt lik I giltigt. om individen tänker annorlunda än han hand I I lar. endast han i sina handlingar följer lag och sec 3 hvilkas allmängiltighet alltid vittnar, att de äfve öfverhufvud uppbäras af nationens öfveriygelse Men i kyrkan består handlingen blott i den yttr gudstjensten, hvilken i och för sig. utan öfvertygel Pl se, måste vara fullkomligt betydelselös, hvarema 1 Kyrkans väsendtliga föreningsband är läran, medlem marnes in-igt och öfvertygelse. Vill man sålede hafva en kyrka endast för gudstjensten, så gäll: inkastet fullkomligt; men fordrar man i kyrkan le vande tro, så är det betydelselöst. ) — — Heanes verksamhet för staten måste för det för I sta vara densamma medelbara som alla öfriga insti tutioners i medborgerliga samhället, hvilka dels an ligen, dels lekamligen vidmakthålla de krafter so verka i staten. För det andra verkar hon, säsot troslårans bevararinna, omedelbart för staten, geno att frigöra individens sinne från den blott egoistisk esomsorgen för eget sjelfbestånd, genom alt gifva he -nom kratt till en sjelfuppoffring, sådan staten krå -ver den, och genom att upprätthålla hans förtrösta 2. på eu evig verldsordning, hvilken skall leda indiv e dens bemödande till ett godt mål, äfven om ha , icke skådar deras frukter, För det tredje vård: den kristna kyrkan både genom sedelärans och tro: j lärans upprätthållande det band, hvilket sammanbir der nationer och stater med hvarandra, samt g. lindividen omedelbart delaktig af en allmänt mensk , lig bildning, genom hvilken han känner sig förena med menskligheten. — Men dena band är det osynliga i tro och vetan je de. Såsom yttre institulfon är kyrkan hvarken e )I statsmakt eller står hon upphöjd öfver staten, ot yr icke i den skugga af päfvedömet, som ännu ätei — står. Den heliga allmänneliga kyrkan följer inge SS KE