ten att handla efter silt egetj subjektiva omdöme; ty derpå bar han såsom medlem af samhället måst afsäga sig alla anspråk, emedan, utan denna assägelse, staten skulle vara elt 0ting. — Men icke så religionen, hvilken icke vill veta något af handling utan öfvertygelse, intet verk utan anda, ingen öfverensstämmelse i gerning utan öfverensstämmelse i ande. Religiösa handlingar, flutna af ett icke religiöst sinne, äro idel lekverk, bländverk och ingen gudstjenst. Handlingarne måste derför frambringa af sinnesstämminingen i andan, och kunna lika litet köpas genom belöningar som framtvingas genom straff. Men religionen tager också sin band från sådana medborgerliga handlingar, hvilka härslyta af makten och icke af sinnesståmningens, ölvertygelsens inverkan. Staten har heller ingen hjelp mera att vånsa af religionen, då den icke längre kan verka utan genom belöningar och straff; ty då detta stadium inträffat; så komma pliglerna emot Gud icke vidare i fråga — äro förhållanderna emellan menniskan och hennes skapare utan all verkan. Allt det bistånd religionen kan lämna staten består i undervisande och tröstande; I består i att genom sina gudomliga läror bibringa medborgarena en allmännyttig sinnesstämning eller anda, och genom sina himmelska trösigrun. der återupprätta de eländige, hvilka såsom of fer åt det allmänna bästa dömmas till döden Här visar sig således redan en högst vä sendtelig skillnad emellan stat och religion Staten befaller och tvingar, religionen öfverta lar, tröstar och undervisar ; staten promulge rar lagar, retigionen bud. Staten har sysis makt till sin disposition och gör deraf bru di det anses nödigt; religionens makt bestå li kärlek och välgörande. Staten öfvergifver oc stöter ilrän sig den ohörsamma, religionen upp tager honom kärleksfullt i sina armar och sö ker till och med att om möjligt icke utan a nytta, äfven i hans sista stunder att undervis alt åtminstone trösta honom. Med ettord staten såsom en moralisk personlighet kan ha va tvångsrätt och har äfven verkligen erhåll den genom samhällsfördraget. Det religiösa san fundet gör icke anspråk på någon tvångsrät och kan genom alla möjliga fördrag i veride heller alldrig erhålla någon tvångsrätt. State har fullkomlig, kyrkan endast osullkomlig rät (For tsättning. ) T Å .