Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1844, sida 1

och deri låg just det bedrösliga, att han smickrats och fjäsats alltför mycket allt ifrån sin landstigning på Helsingborgs brygga, och derigenom blef i ordets egentliga bemärkelse bortskämd. Just emedan man varit alltför blind för alla hans svagheter i början, förvånades man öfver att slutligen finna så många, och på det bortskämda, gamla barnet, hjelpte sedan ingenting; dess egensinnighet hade blifvit alltför hyllad och derför ohjelpligt rotfästat sig. Allt hvad han gjorde, ansågs nära nog gudomligt af alla andra, buru skulle han då kunna anse det sjelf annorlunda? Till någon fruktan för thronsoljden var derför intet skäl. 0, måtte dock vår nuvarande Kung ej så förbländas af den öfverdtifna förhoppnings-enthusiasmen! Förf. säger sig hafva varit åsyna vittne till Carl XIII:s död; detsamma kan ref. säga; men troligen hörde han, lika litet som den senare, Carl utropa: bror Gustaf !; man är åtminstone ej skyldig att tro det, då man aldrig hört talas derom förr. Möjligt är det imellertid, ja, t. o. m. sannolikt, om ej minnet alldeles svikit Carl på sistone, liksom alla andra fakulteter. Hedrän stod äfven vid Carl XIII:s, liksom vid Carl XIV. s dödssäng; det måste vara vigtiga ögonblick för en prestman. — Från Carl XIII:s död, går Förf. genast till Carl XIV:s kröning. Ofallet med kröningshästen är sannt; men vi hörde äfven, att Kungen öfvergifvit beslutet att rida i kröningståget, för att derigenom bespara kostnaden för en hop andra. som då äfven måst rida. Silfverhästskor utkastades imellertid äfven med kröningspenningarne. Uuru det förhöll sig med middagen veta vi ej; men deremot, att man svårligen kunde se något mera majestätiskt, än konungen på sin gråa, appelkastade häst, i sin spanska silfvertygsdrägt, under defileringen förbi Carl XII:s torg, efter kröningen. — Åfven vid Enkedrottningens död tillåter sig Förf. nedriga antydningar, och som det ena ryktet är så godt som det andra, vilja vi anföra, hvad som då allmänt sades i Stockholm, och som, då man betänker Hedvig Charlottas isver för sin skyddsling, prins Gustaf, åtminstone är vida sannolikare än det af Förf. anförda: Grefve Brahe skall nämligen hafva märkt, att Enkedrottningen under soiren på Rosendal, den 19 Juni 4818, haft något att syssla med Konungens thekopp, hvilket han anmält för Konungen, som derefter, på försök, persuaderat Enkedrottningen alt taga den koppen, som hon, par depit, gjort, och faktum är, att hon, efter en hältig magkramp, dog kl. 4 om morgonen den minnes-hemska 20:de Juni. Vi förmoda, att saken nu står i ett helt annat ljus, också skall denna händelse ej litet hafva bidragit att befästa bandet mellan Carl Johan och Magnus Brahe. Morianen Badins begrafning (1822) visar att det verk, han gifvit namn, fastän bans verksamhet ej varit stor deri, nalkas sitt slut; och dock är den föregifna verksamheten vida större, än den verkliga någonsin var; ty åtminstone sedan Carl Johans ankomst till Sverige, inskränkte sig Badins uppträdande bland de kungliga, till några sällsynta besök hos Prinsessan Sophia Albertina. Jemväl hon afsomnade den 47 Mars 4829, och dermed slocknade den sista gnistan af det erkända Holstein-Gottorpiska huset i Sverige. Den korta sammanställningen (sid. 644) af alla de skakningar hon öfverlefvat, är rätt sinnrik, och dermed slutas då äfven detta långa, oaktadt alla sina tydliga partiskheter, likväl högst interessanta arbete; dock just emedan dessa partiskheter så tydligt framlysa, bör det ej missleda någon, heldst Förf. sjelf ej uppeifvit det, såsom innefattande historiska fakta, utan endast Tidsbilder?. Vi undra i bvilken gestalt han nästa gång kommer att uppträda, om han någonsin mera gör det. Sitt namn, såsom utmärkt stidist, har han imellertid orubblist grundlagt; man må för öfrigt om hans försattareskap tänka hvad man vill. Nytta har han äfven gjort dermed, endast man något förstår att skilja ogräset från hvetet. Några gammalmodfga och rent af oriktiga stafningssätt kunna vi ej undgå att äter anmärka, såsom: stöflar, vahran, uhr, borrt, korrt, skedt i sup. m. m.