Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1844, sida 2

de ter da ski rie 1. Poeten Aeschylos anklagades en gång att fva i en af sina tragedier upptäckt religions sterierna, och pöbeln som platt intet viste ad dessa mysterier hade att betyda var derver så uppretad, att den redan samlat sig för stena den anklagade, då det lyckades hom att bevisa, att han icke var invigd i mysrierna och således icke kunde hafva förrått ad han ej sjelf hade någon kunskap om. Progoras mäste fly för att undgå döden, derföre t han börjat ett af sina arbeten med de orn: Om det finnes några Gudar eller om ini finnas vet jag icke. Alla hans skrifter samdes tillhopa ur alla hus och brändes offent; gen på torget. Alcibiades blef anklagad för ympande af några heliga beläten, i samma und han stod färdig att med krigshären gå sver till Sicilien — men trupparne togo Fälterren i försvar, och han afseglade. Knappt ar han dock hunnen sin bestämmelseort, och ist då han stog färdig att intaga Messina och ela ön, anklagades ban ånyo af sina fiender; — fängelserna fylldes med hans vänner och då an sjelf vägrade att inställa sig för rälten, ömdes han contumaciter till döden, förklarades akt och hela hans förmögenbet indrogs till taten. Man ser häraf huru den enskilta fiendkapen begagnade statsreligionen till täckemanel och vände dess rofdjursklor mot statens gna inelfvor. Det är alltför bekant huru och hvarsore Socrates tömde giftbägaren, att vi skule behöfva här upprepa det samma. Men icke blott det gamla Hellas också andra forntidens folk erkände en sdtats-religion och ledo under dess obehöriga inverkan på de statliga förhållanderna. Karthago är härpå ett bedröfligt exempel, synnerligen som de barbariska bruken vid dess afgudacultus icke utofvade något förmildrande inflytande på sinnena. Den Karthaginensiska statsreligionen foreskref vid många tillfällen mennisko-osser, och Karthagos historia visar fill hvilken grad en statsreligion kan blifva förfärlig och olycksbringande i sitt härskarevälde, då det ej är medborgaren tillåtet att vägra lydnad åt dess bud, huru mycket den än må kränka förnuftet. Diodorus förtäljer, att då missvext eller andra olyckor drabbade landet och tycktes antyda ett gudomens vredgande, eller då man vunnit en seger och skulle göra ett tackoffer; så bjöd den karthaginensiska statsreligionen att offra utsökt sköna och från kroppsliga fel fria barn, ja, till ock med fullvexta män och qvinnor. Då Agathokles botade Karthago med sin krigsbär, ansågs det som ett tecken till gudomens viedI gande och på en gång kastades 200 barn tillhörige de förnämsta borgarne i en brinnande ugn såsom ett försoningsoffer; och då dervid elt stort antal borgare misstänktes att hafva offrat främmande icke dem sjelf tillhöriga barn, (slafbarn); så måste desse olycklige stört sig sjelf i bålet för att tillfredsställa statsreligionens fordring. Den Skandinaviska statsreligions-bistorien berättar också om mennisko-osser till statsgudomens blidkande. Afven de gamla Romarne bade från långt tillbaka en statsreligion, men då det knappa utrymmet i en tidningsartikel hindrar insändaren att närmare estervisa dess följder och dess inverkan på statslilvet; så vill han endast bafva bemärkt, att för hela den Romerska lagstiftningen låg idgen om statens och religionens identitet till grund, och alt de romerska presterna alltidäbetraktades så som statstjenstemän. Detta förhållande inon det Romerska riket utöfvade äfven det störste snslytande på Europeiska samhällsskicket i sed nare och sednaste tider, emedan det sornro merska begreppet om en statsreligion vid kri sstendomens införande i romerska riket unde I Constantin, äfven. besmittande inympades pi I kristendom och vållade att denna sjelfva för dragsamhets milda lära äfven uppträdde såson I statskyrka och otrogen sitt eget skaplynne, ble fullt så ofördragsam, så exclusiv, så barbarisk I grym och tryckande som någonsin en afguda cult det varit, och de kristne presterna fullt s hätska och herrsklystne som de grekiska Eu molpiderna, ja, många, mänga gångor mera (Forts. följer.) IR sfr-ån Bed:s Kaorresnandent.