Litteratur. Morianen eller llolstein-CGollorpiska Huet i Sverige. Tidsbilder, Sörjade på FästninIgen. Sjelte delen. Stockholm, L. J. Iljerta 1844; stor 12:o, 652 sid., 3 R:dr b:co. (Fortsättning.) Under fortgången af sjuttonde kapitlet beskrifes slutligen sjellva den händelsedigra dagen, ch, såsom ölverskrift till dess skildring, begags följande, i sig sjelf vackra, men, använd å Gustaf Adolf, alltför poötiska strof af Vicor JIugo: Pour måriter ce rang auguste Aux vertus par le ciel offert, Qui plus que lui fut noble et juste? Et qui, surtout, a plus soufsert? Cet homme a payc tant de gloire Par des malheurs, que la memoire Ne peut rappeler sans effroi; Cest un enfant des Scandinaves; Cest Gustave, sils des Gustaves (?); Cest un exil; cest un roi. Denna skildring är för öfrigt mästerlig och mfattar ej allenast de yttre händelserna, utan sfemväl de inre känslorna hos de handlande perkonerna. Säsom ett prof deraf meddela vi solÅande beskrifning på de sammansvurnas vanMring till slottet: Högtidlig tystnad rådde uner denna vandring. Hvar och en var föränkt i djupa betraktelser öfver viglen och äfeentyret af detta företag, som nalkades sitt utrott. Man gick att inskrifva sitt namn i hälfMerna, som stor fosterlandsvän — om man ckades; men som högförrädare, derest förehafrandet slog illa ut. I detta ögonblick voro Jedan tärningarne kastade — återgång var oöjlig; för manga voro medvetande; för många rishjul i verksamhet — de surrade redan omFRring i ödets rafsel-låda, dessa tärningar: på deJas fall berodde de förtvislade spelarnes ära eler skam, lif eller död; träff! — och de högsta tmärkelser i samhället hagla öfver medborgare f första ordningen; fel! och storverket varfer illgerning, och missdådarens blod sudar stupstocken .... Huru många bevis mnar ej historien på dessa sanningar! Det Ir ett vådligt spel; men, såsom här, olst nödvändigt för samhällets räddning. Hell erför de män, som, utan egennyttiga afsigter, alva mod att våga det, och bland dessa tro i oss kunna räkna Carl Adelcreutz. Han verkItällde också, och nästan han ensam, det stora Ferket, att befria fäderneslandet från en fånig sent och att från undergång frälsa hvad fräls kunde, den grund, hvarpå framtiden byggdes, sisserligen till en början osullkomlig, hvilket vi nu erfara; men dock med ämne till en fullomligare utveckling. Ära och tack vare honom unerlore, fast nesa åt dem, som sedermera, till Ben nytta, missbrukade hans verk! Det liger likväl, Gud ske låf! både i Forsynens plan wich makt, att, på längd. vända denna skenbaoh egna nylta till skada för dem, som, glömehande det allmänna för sitt eget inbillade inPresse; — iy endast det allmänt goda är af serhligt interesse — blott sträfva efter det föroch till gagn just för det af egoismens slafr förbisedda stora hela. Så hoppas vi, att Je missbruk, hvarunder vårt sädernesland lidit edan 4809, också skola utveckla sig till dess ästa och till skam för dem, som värdslösat, Tr alt ej säga, förrådt det. Gustaf Adolf förYef sig imellertid lik till sista stunden; ingening förmådde bryta hans halsslarrighet. Ännu dan han var afväpnad och arresterad, nekade san att tillgripa det enda medel, som kunnat ädda honom, nämligen att sammankalla stänmerna, man kan deraf sluta till hans despotiska nne. Med rätta pliktade han således för sina I och, att hans familj måste dela hans öde, Far väl, i sakernas davarande läge, oundvikligt. verige har också ej haft skäl att ängra det, om st ej för hans efterträdares förträfflighets skuld, itminstone för den eländiga karakter, som utecklat sig hos den regent det eljest hast. Ålrig visade sig heller Gustaf Adolf sämre än ler katastrosen: detta vilda, obåndiga raseri i början, och sedan denna slappa feghet, som ytrade sig lika öfvermodig i medg ängen, som usel motgängen, och finnande sin enda tröst i bräninsslaset. Se der, i korthet, Gustaf Adolfs nistoria efter hans afsältning, se der skälet dertill, alt han ej vågade ens försöket alt återfå sin krona. Ilans slapphet, och feghet, bar dock i hans så beundrares ögon fått namn af resignation. — IIuru litet för öfrigt alla vakter bjelpa furstar i mödens stund, då de ej ha folkets tillgifvenhet ch förtroende, det visar oss äfven Gustaf 1olf, i det han sörgäfves anropade dem, då hans motståndare oantastadt tillfångatogo bonom— Märkligt är äfven att se, huru bans största shlbedjare hastigt vände sig ifrån bonom, så snart . 6 3 — —