Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1844, sida 1

rulla sig i stoftet för throndockan. Huru pass detta sedan varit att lita på, är en annan sak. Må throndockorna? lära det af historien och folket en gäng att bushålla med sin enthusiasm, på det den må räcka till slutet. — Bland det som säges i komplimenterinas-talen till Allersparre, Adlercreutz och Klingspor för revolutionens fullbordan, är den senares lofordande för sina krigsbedrister isynnerhet anmärkningsvärdt; men så är det, som dessa, också något tvetydigt. Om det är sannt, hvad Förf. säger, under sortgången af detta kapitel, att Carl XII:s drottning gynnade Prins Gustafs anspråk på thronen, så har man deri nyckeln till hennes handlingssätt mot de begge utkorade thronföljarne. karakteristiken af Axel Gabriel Silfverstolpe är förträfflig. — Den 40 Maj 4809 beslöts på Rikssalen, Gustaf IV Adolfs och hela hans familjs uteslutande från svenska thronen. Skälen dertill, hvilka förut äro ashandlade, äro så hekanta, att de här ej vidare behöfva vidröras. Att detta steg i dåvarande ögonblick var nödvändigt till rikets räddning, torde ej vara något tvifvel underkastadt, och sjelfva de juridiska svepskälen deremot tyckas oss försvinna, då man betänker, att sedan riket ej mer var Gustaf Adolfs, kunde han ej heller längre lemna det som arf åt sin son. Hans uppsättande på thronen hade då endast kunnat ske genom val, så väl som hvarje annans, och huru oklokt ett sådant val bade varit, det visade samtid och framtid. — Tjuguandra kapitlet afhandlar sredsfordragen med Ryssland och Danmark. Huru efterlåtet de bedrefvos är historiskt, så att Sverige ej allenast förlorade allt hvad Ryssland inkräktat, d. v. s. hela Finland, något oerhordt i nyare krigens annaler, utan jemväl Åland, som ej var inkräktadt. bet var så löftet bölls, att ej borigisva en handsbredd af fosterlandet, hvartill vi åtminstone, aldrig kunna låta bli att räkna Finland och Aland. Genom en dylik efterlåtenhet mot vår farligaste fiende, ligger den oss nu nästan alldeles på lifvet, har den nära nog nyckeln tiil hufvudstaden. Till fredsslutets olyckliga och vanärande beskaffenhet bidrog ej litet den nesliga utgången af tåget till Rathan, hvilket sedermera omnämnes, och hvarför anförarne sörtjenat rep istället för band om halsen. Hvar man, som följt Sverges senaste historia, vet, att det redan vid uppgörande af 4809 års regeringsform var fråga om ständsprivilegiernas upphörande, och detta bekräftas bär sid. 373. Man insag saledes redan då hvad som nu, länge uttaladt, vi hoppas måtte fullbordas 4844, genom det hvilande representationsförslagets antagande, detta alla sanna sosterlandsvänners palladium. Carl XIII:s görande till konung, kröning och hyllning för sig gick derefter på vanligt sätt, så godt det lät sig göra med den skröpliga kungen. Att platsen för hyllningens verkställande, framlör Gustaf III:s staty, innebar något hån, kan ej nekas, likasom, att erkebiskop Lindbloms yttrande var högst naivt: elngenting felas i denna förtjusande tafla mer, än att Gustaf III, som var förståsigpåare i allt skönt och sröjdefullt, i dag kunnat få lisslefvande hugna sig med oss.o — Vi tycka just det skulle hugnat honom, i sin graf, om ban ännu kunnat förnimma något jordiskt, att se hela sitt verk tillintetgjordt och denna förstöring firad vid foten af hans bild. Nämde yttrande af erkebiskop Lindblom är ett nytt prof af den beskedliga gubbens enfald, hvilken han äfven ådagalade genom sitt GJe vous pressev till Mad. Staöl och sitt beklagande i en lihpredikan, datt det doge flere än det söddes.o — Bland upphöjelserna efter revolutionen, som omnämnas, är ingen märkvärdigare än Ärmfells utnämning till en af rikets herrar, honom, hvars namn Carl XIII, under sin förmyndare-regering, lät uppspika på alla skampålar i Sverges rike och förklara fågelfri till både ära och lif. Så förändras tider och omständigheter. Säg nu hvad som är skam eller ära i politiken? — Att mycket enskildt ingick i den, trots alla sina brister, dock för det allmänna i sin helhet, så nyttiga statshvälfningen , är bekant för hvar och en, som följt händelsernas sång; bevisen derför finner man dock äfven i den oenighet, som sedermera uppkom mellan 1809 års män, och som omtalas i slutet al 23 kap. — Gustaf Adolfs och hans familjs egna öden efter assättningen, äro, i jemförelse med denna katastrof, så obetydliga, att de ej ens gifva anledning till några reflexioner, de äro att betrakta endast sasom Rhenslodens försvinnande i sanden. — Så mycket interessantare äro de hvarandra korsande intrigerna för och mot prins Gustafs väljande till thronföljare, hvilka Förf. högst lifligt, fast i sammandrag, berättar. Det gick ända derbän, att man ämnade förgifta s. dkonungen och prinsen. Slutligen stannade dock allt vid s. d. kongl. familjens aslägsnande fran ce.an Afal andar fasar OAfga HAHninoon är Am