Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1844, sida 1

starne betänkte det, så skulle de många gånger handla annorlunda och ej bygga sin thron på hvad som är lösare än sand: hofmanna-smicker. Den som, hvad Gustaf Adolf beträffar, tog första sleg et i detta hänseende, var Rosenblad, som, då man betänker de olika personer och regimer, han tjenat, verkligen kan kallas mångsidig. — Det kinkigaste, som återstod, efter sjelfva stats-kuppens fullbordan, var att underrätta drottningarne derom. Huru mycket som är sannt af Carls samtal med enke-drottningen, lemna vi derhän, smärtan öfver hennes sons alsättning var dock mycket naturlig, och olyckligare har ingen af Sveriges drottningar varit, än Sophia Magdalena och Fredrika Dorothea. De äro värda deltagandets varmaste tårar. — Samma natt affördes, som man vet, Gustaf Adolf till Drottningholm och vidare till Gripsholm, och, vid tanken på hans färd förbi Gustaf III: bildstod, vid hvars aftäckning ungefär ett år förut, Gustaf Adolf firades som en Marcus Aurelius, kunna vi ej annat än, med Förf. utropa: Kungar, speglen er? Morianen Badins berättelser om hvad som förefallit I staden under den märkliga dagen, och hvilka sluta det sakdigra 17:de kapitlet, äro ej utan betydelse, och Gustaf Ådolfs uppförande mot drottningen visst ej osannolikt; ty, om han också ej var någon egentlig tyrann, så var han dock otvifvelaktigt en obeveklig despot både i staten och sitt eget hus. Det, som förut tjenat en till verktyg, blir ofta, sedan målet uppnåtts, besvärligt. Så var det äfven med vestra hären, som nu tågade mot Stockholm. Riksföreståndaren, Hertig Carl och de, som gjort honom dertill. hade nu heldst sett sig befriade från dessa militäriska förmyndare och deras anförare, Adlersparre. Brefvexlingen i detta ämne, som anföres i 18:de kapitlet, är högst interessant, Dock allt var förgåfves, Adlersparre släppte ej så lätt det tag, han bade fått, och hans general-order före intägandet i Stockholm, är lika så originell, som karakteristisk. Den lyder sålunda: Hvarenda man i esquadroner, batterier och kompagnier preveneras derom, att polisbetjenter och andra rackare sått betalning, för att ljuga dem fulla. Hvarenda lögn bör mötas med ett slag vid örat. Det syns, att Adlersparre visste hvad han hade att vänta i Stockholm, och måhända är denna general-order, ehuru temligen groskornig och opassande för en ordningens upprälthållare, det snillrikasle af allt hvad han författat. Hans afsigt att göra Hertig Carl ett, tu, tre till konung, misslyckades imellertid. Likväl höllo vederbörande god min i elakt spel, och emottogo Adlersparre med sin här artigt, då de ej kunde slippa honom för bättre pris. Hans intåg i Stockholm, i spetsen för denna här, beskrifves troget, men anmärkningsvärdt är, att sedan Förf. framställt. Carl XIII såsom den finaste och samvetslösaste ränksmidare, kallar han honom, i slutet af 18:de kapitlet, för Reuterholms, Adlersparres och Adlercreutzs docka, hvilket jemväl fullkomligt instämmer med våra åsigter af hans ynkliga varelse. Nittonde kapitlet talar om de antydningar till sen kontra-revolution, som läto märka sig, så väl i norr som söder; men hvars förekommande eller uteblifvande imellertid var högst lyckligt för säderneslandet, då, i annat fall, landet 4:mo helt säkert blifvit öfversvämmadt af fiender, då ryska förtrupper redan framryckt till Grislehamn (en hotande omständighet, hvilken säkert påskyndade statshvälfningen; men hvarom Forf., besynnerligt nog, ej säger ett ord) ochå 2:o, som Napoleon redan beslutat, måhända deladt mellan vår östra och vestra granne. Att få hertig Carl genast utropad till konung af krigshären, lyckades imellertid ej. Gustaf Adolf afsade sig dock, utan förbehåll, kronan, enligt en akt, utsärdad af honom på Gripsholm den 29 Mars 1809. — Tjugonde kapitlet innehåller blott ett bref från Adlersparre till köpman Tarras i Götheborg, angående förhållandet till England och Ryssland. bet visar ånyo Gustaf Adolfs förryckta handlingssätt mot vänner och fiender, samt huru angelägen man var om att hafva Götheborg på sin sida, hvilket väl ej var så svärt, då det aldrig baft särdeles sympathier för fördettingen, som Gustaf IV Adolf der kallades esler 1809, en benämning, som sedan blef allmän. I detta bref omtalas äfven de 8000 man ryssar, som gått öfver Qvarken, men genast tillbaka efter regementsforändringen. De visa imellertid hvad som, utan den, hade blifvit Sveri. ges öde. Anmärkningen i början af 21:sta ka: pitlet att riksdagen 4809 sammanträdde, för at störta den thron, Gustaf III 20 år förut trodde sig everldligt befästa genom enväldet, tillskansadt medelst Föreningsoch Säkerhetsakten, bör lära huru pass fast enväldet står, dock kan den sanningen ej heller nekas, som uttalas lilet — DLD 2Ä