Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juli 1844, sida 2

GÖTHEBORG. Det är för publicisten en ingalunda angenäm igt att ideligen behöfva hos en och samma pern anmärka förseelser af mer eller mindre betyenhet: såsom t. ex. brist på takt, der sådan, till lje af personens samhällsstäilning, icke blott är i Önskvärd, utan rent af oumbärlig egenskap; ler då publicisten hos en person måste ideligen ipeka en total oförmåga alt orientera sig inom en sser, der den blifvit ställd att verka och hand. — Men denna pligt blifver i dubbelt mått ing, då det ständigt mot samma person rigtae klandret från publicistens sida drabbar obelridligen välförtjent en högt uppsatt embetsman. f en falsk vördnad för maktens representanter er mången så gerna i det mer än väl förtjenta landret ett ensidigt hat mot allt hvad makt heer, ett otämjdt klanderbegär, då just den klanrande ingenting helldre skulle önska, än att af in pligt tillåtas tystnad, der det icke är möjligt tt säga något godi — — att uppreta, uppskaka oträngdt mål, kan ingen rättskaffens menniska inse förenligt med sitt menniskovärde. Men pusicisten får icke heller göra sig till en vindflöj, om tager emot impuls at hvarandra motstridanle opinions-lustströnnmmar; han måste tillegna sig in sannt sornustsenlig verldsåskådning, och från less synpunkt bedöma så väl offentliga personer som offentliga handlingar, usan att läta rycka sig ill ena eller andra sidan af tanken på det, som kan för honom sjelf resultera deraf. Hyllande denna princip är det, som vi nu gå atts sätta allmänheten i kännedom af en händelse, hvilken visar detta Läns Höfding, Herr Grefven m. m. Löwenhielm, i en ännu betänkligare dager, än allt hvad man hittills om houom har sig bekant: Borgerskapets anseddaste medlenunar och Götha Artilleris ofllcers-corps hade förliden Thorsdag, den 4:de dennes, hvardera for sig tillställt middag på Värdshuset Lorentzberg till firande af II. M. Konungens höga födelsedag. Vid Borgerskapets middagsbord proponerade Herr Landshöfdingen och Grefven de Kongl. Skålarne, utan alt derefter proponera någon skål för G0theborgs välgång, hvilket ingen Tandshösding före Herr Grelve Lövenhielm vid dylika tillsällen någonsin försummat, icke heller kunde de utanför salongen placerade svenska och norska flaggorna påminna om den icke mindre vanliga skålen för Sveriges och Norriges lyckliga förening — men kanhända har Götheborg ej vunnit nåd för Herr Landshöfdingens ögon derföre att dess sjelfständiga borgerskap ej förstår att nog ödmjukt böja ryggen för despoten ; och mi åhända har Herr Grefren ett horn i sidan till Norge. derföre, att det ej vill veta något af en välboren aristokrati; dock, vare härmed huru som helst, Gömeborgs xälgängsskäl proponerades först mycket sednare på astonen, och som vi hört på uppmaning, — skålen för Svenska och Norrska unionen uteblef deremot alldeles. Vi gå vidare: Sedan ofmnn corpsen, som allt hitintills lefvat i bästa förlicens med Stadens innevånare, och hvilket goda förstånd vi innerliga önska icke måtte kunna rubbas af obetänkt lalträngdhet, efter slutad måltid aflagt ett besök hos borgare-samqvämet samt en skål ånyo blifvil drucken för II. M. Konungen, föreslog Hr Grefven Artilleri-Regementets skål, hvilket blifvit hit förlagdt för att bevaka borgersmännen, och tillfogade Hr Gretven härtill en Apostill, ungefär af följande lydelse: Vi åtnjuta en allmän fred utinom riket, och kunde det väl hända, att den tidpunkt icke vore långt aflägsen, då man behöfde Artilleri-regementet och då räknade på detsamma. Hvad Herr Grefven menat med denna tirads sista atdelning, är icke tvifvel underkastadt, ty dertill äro orden alltför tydliga och innebär ingen interpretations-möjlighet i sig, — hvad åter den första afdelningen beträffar, så är dess mening omöjlig att fatta, då den sättes i samband med den tydligt uttalade meningen i Apostillens sednare period; vi skola således hålla oss vid det vi och andra kunna förstå. Herr Grefven tillhör den gamla aristokratien, som nu med inbiten ilska gnissiar tänderna af vanmäktig vrede, då den ser, huru nulidens ideer allt mer och mer intaga en inponerande position gent öfver för de i botten och grund murknade kastbegreppen. Herr Grefven är dessutom, så snart det blir fråga om alt bedöma det nu i det allmänna sig rörande folk-elementet totalt oförmögen af en enda förnuftig tanke, utan han tumlar omkring ifrån den ena betisen till den andra som en drucken eller rent af från sina sinnen kommen menniska, och Herr Generalen har ej, ehuru efter mångårig praktik, hunit bringa i sitt våld så mycken diplomatisk takt, att då den högvälborna bloden jäser och då Herr Grefven rätt gripes af saknad efter den beklagligen alltför hastigt för aristokraten försvnnna frähetstiden alt han då är i stånd att kunna nöja sig med att bara kasta det honom misshagliga Åut genom fönstret!, nej, han drömmer straxt om uppror och borgarekrig, och i sitt öfverretade tillstånd förklarar han landet nära nog i krigstllstånd samt vill, med glaset i hand. försäkra sig om trupparnes trohet, för att kunna i öppen fejd med kanoner, i stället för i öppen diskussion med förnuftsgrunder, afgöra, hvad son bör och skall afgöras. Hvad ända den Michael Cervantes Var en stor skriftställare, och hvad hans Don Quixvtte bekrigande väderqvarnar, dem har höll för jettar, är och förblifver en urtyp. som i alla tider och länder aldrig skall sakna mottyper trogna som vore de stercotyperade öfver den odödligt mästerliga urtypen! Inte sannt, Herr Grefve? Se er då en gång i förnuftets spegel, när ni först rätt grundeligen retat och hetsat upp er sjelf, och ni skall bli frapperad öfver likheten! Som gammal aristokrat och ett totalt obändigt lynne. hvilket förr eller sednare skall göra Herr Grefven till föremål för ovilja äfven bland de få, som nu öfverskyla med honom, hvarken kunde eller borde man vänta annat än dylikt, som det ofvan anförda yttrandet och beteendet. — Men Herr Generalen företräder här på sfället konungens person, och, från denna sidan sedt, finnes knappt uttryck för den sharm, man måste känna deröfver, att en person på en sådan plats kan offentligen våga framstå och yttra misstroende till den kärlek, hvarmed folket nu omfattar både Konung och Konunga-hus. Ty, hvad man än kan beskylla det, Svenska folket för, men icke kan man med något skäl säga, att det ju icke både hoppas på och älskar sina regenter i det alldra rikets gränsor, men ett sken bart (hör!) lugn