Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1844, sida 2

Nu begaf man sig upp på däck, der manskapet vårdslöst satt i grupper och under hvarjehanda skämt och glam betraktade den an nalkande fienden. Denne kom långsamt och stolt nedseglandes, tvilvelsutan för att ej lemna efter sig 5 båtar, fullproppade med eleganta herrar, som önskade åse huru rosvaren sangades. Solen glänste på de stora blankskurade metallkanonerna, som hvarje ögonblick kunde göra en fråga. Skynda er, mina vänner, ropade ropade Jones, jag ser på pojken der, han har vidt uppspärrat sina gap och det skall kosta oss någon möda att stoppa dem. Afskedshelsningarne kapten emottog blandade sig med Mollys och Marys tårar; han undandrog sig hastigt denna scen. Inom få ögonblick voro alla i båten, hvars manskap, rikt begåsvadt för dess tjenst, gaf den amerikanska hjelten, som var de sattiges vän, ett hurrarop, hvarpå de aflägsnade sig så hastigt som möjligt från det farliga skeppet. Få ögonblick härefter hade Jägarens däck undergått en fullkomlig förvandling. Några signaler voro tillräckliga att upplösa de muntra grupperna. Kanoniererna stodo vid deras stycken, bakom skansklädena ordnade sig en tät skara skyttar, hvaraf de djerfvaste och säkraste besatte mastkorgarne. Ingen fanns om bord som ej glödde af stridslust och hopp om seger. Jägaren saktade mer och mer farten och lät sin motståndare upphinna sig. Tätt under Man vände plötsligt Amerikanarn och gaf fregatten till och med fördelen at vinden. Gif akt, mina Herrar, sade kapten Plunkett, den besten är oskickligare än jag trodde. Sannolikt ha de förlorat modet och vi få oss ett lätt arbete, hvilket skulle vara bra förtretligt. Jag tänker, svarade den gamle lieutenanten, vi