Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1844, sida 2

bjertan. Slutligen hämtade Jones flere dyrbar smycken af guld och korall, hvarmed han för ärade Molly, som, med tårarne i sina stora milda ögon, lade armarne på hans skuldro och sade: 7O Paul Jones! dig skall jag aldri glöruma, men kunde du icke bo hos oss i di gröna bergen ? Öl)jqa, är det möjligt? ropade Blawerpoult rörd men derpå med tankan på hvad som passera utbrast han suckande: nej, det är ej möj lizt. men Gud välsigne dig. Om alla förfölja dig, ropade Mary, så kon till oss, vi vilja dolja dig. Huru de ock för banna dig, välsigna vi dig. Jones blef rörd af så många vänskapsprof och hörde knappt på Willby, som halfhögt yt trade det han väl kunde inlemna en bönskrif till Parlamentet om hans pardon. Jones ska kade på hufvudet och log, men blef plötslig allvarsam, när förste Lieutenanten inträdde i sa longen och rapporterade, att fienden blott va på 2 mils afständ. Nu är skiljsmässans ögonblick inne, min vänner, sade Jones. ÅJag bar anhållit en fi skarbåt, som skall föra er till öen Man, de i kunnen vara viltnen till den förestående stri den.? Ack! Jones, ropade Blawerpoult bedröfvad jag fruktar vi snart få återse dig i White haven.? var utan fruktan, sade republikanern stolt men, tillade han i en mildare ton, får n efter striden se en svart flagg, bed då för mir arma själ, men får ni se dessa stjernor, 5 gratulera mig som segrare.