Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1844, sida 1

skorna voro tömda. Slutligen såg han på sitt ur och steg upp. Klockan är snart 3, sade han ; hvad tiden har gått fort i ert trefliga sällskap. I morgon vill jag göra en visa härom, ty, vet ni, jag är ännu poet och skulle kunnat uppläst för er en hel bop på vers om mina äfventyr. Men det är bättre som det är, nu har ni sjelf ersarenhet af hvad ett äfventyr vill säga. Kom, Uerre! Hvad, utbrast den ånyo uppskrämde Willby, är min pina ännu icke slut? Som en höflig värd måste ni följa ut er gäsl, sade Jones: också är det mig rakt omöjligt att läta er stanna qvar. Ni skulle skrika och till bådas vår stora förlägenhet sätta hela staden i alarm. Alla köpmannens invänningar och böner iillbakavisades kallblodigt och han måste beqväma sig att åtsölja sin forförlige gäst ner till hamnen, der allt ännu låg i en djup slummer. Himmeln var ännu molnbetäckt, en och annan regndropp föll och en svag ljusstrimma i öster förkunnade morgonens annalkande. Jones tog vägen till ett ställe, der ban hade fri utsigt åt bafvet, men han mumlade en förfärlig ed och stampade med foten i marken, när han här hvarken fann Jägarens båtar eller fartyget sjelf. Långt bort i fjerran trodde hans skarpa öga sig upptäcka de höga segeln på ett