Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1844, sida 1

frukta af ett folk, som älskar sin sjelsständighet och vill försvara den. — I den tredje noticen liknar Titen? en konungakrona vid det sillhulvud, öfver hvars betraktande den fattige Irländaren gläder sig, medan han tuggar idel pofatoes, och liknelsen, det måste man, medsilva, är ej så oåfven, utan tvärtom rätt ljuflig och klar. — Fjerde och femte uppsatserna fortsätta betraktelserna öfver Carl Johans död och hans lostalare, och sluta med en liten fintlig parabel öfver den stora sjöormen, som upplöste sig i en rad sjökalfvar. Att lefva som en sjöorm och dö som en sjökalf, så slutar Liten, och såg sedan, att vi icke lefva i ett sekel, då äfven de ståtligaste illusioner skingras och bortdunsta ! — I sjette uppsatsen roar sig Ierr 0. O., väl förtjent, litet med Gumman Minerva för hennes illsanande öfver nyärsvisiternas inställande, och i den sjunde kallar ban rätt naivt, den ryska princessans giftermål med Danmarks presumtive thronarsvinge och ryktet om vår prinsessas förmälning med en preussisk furste, för en intressant politisk eroiså vid den stora europeiska statsballetten. Man kunde gerna, för fullständisheten skull, räkna dertill llertigen af Leuchtenberg och hans gemål, samt det storsurstliga ryska thronfoljareparet, — Sedan gychlar 0. O. rätt roligt med ryktena om Mad. Catalanis död och om det egenhändiga manuskriptet af Jesus Christus. — berester föreslär han, att kungssorgen med bim-bom? och alltsammans borde öfverlemnats på entreprenad, och det ekonomiska häri bör hvar och en inse. Han gör, till följe af detta bim-bom, den frågan, om det väl ringdes efter Alexander den Store och Titus, såsom efter Carl XIII2 Dyrvrid faller oss ett litet epigram in: Hör, hvilket buller bäcken gör, då han sin lilla siod till stilla hafvet för ! Sedan får Mamsell Bremer litet påskrifvet för sin tillskrufvade auto-biografiska skrifvelse till llerr Brockhaus, och vi kunna ej neka, att Liten har rätt, om han ibland också är något skarp mot den i öfrigt så älskliga sorsattarinnan; men hon får trösta sig med Schillers yttrande: Mina vänner säga mig blott, hurudan jag är; mina motständare, hurudan jag bör vara.? — Drottningen i Danmark låter han påstå, att man kun kan födes Prindsesse. Glömmer hon då, buru många bevis för motsatsen äldre och nyare historien lemnar! Författaren tadlar, med skäl, all censur och särskildt den nu hos oss inforda theater-censuren, samt ger Herr Ösverstäthällaren, Grelye Lewenhaupt särskildt behörigen påskrifvet för sin korrigering af Victor Hugos Lucretia Borgia i en allegori mellan honom och Apollo, hvilken stått att läsa i Aftonbladet. — kyrkostatens sinancer, med tillämpning på andra staters, der så mycket slosas på prål, medan folket svälter till kropp och själ, få jemvä! sin mention honorable, i det han på slutet låter den danske Pige säga: Gud, hvor wi lefver godt, då hon om julastonen hade för sig på bordet to ILYS, men ingen mat. Bilden är träffande. — Nägra annoncer om svarta saker, i anledning af den förständigade kungssorgen, äro rätt roliga; men den bekanta om den svarta svin