Frän Red:s fiorrespondent. Stockholm den 51 Maj. Med hvarje dag in gå underrättelser från landsorten, som vittna att nationens upplyste män och klasser, samt den största delen af besutna borgare och bönder, med allvar och förtroende ansluta sig till representations-refsormen och erkänna, att man bör yrka den, alldeles sådan som det nu hvilande förslaget innebär. Ju mera man ock tänker på saken, desto mer öfvertygas man om att denna folkets allmänna mening är riktig och ett uttryck af det sunda förnuftets praktiska öfverlägsenhet. bet är nemligen icke tvilvel underkastadt, att om man nu låter småaktiga betänkligbeter och tvisvelsmal om en eller annan deftaljs företräde eller brister o. s. v., verka; om man nu inbillar sig att en ringa sormfråga kan ådraga samhället olyckor, så stannar hela saken utaf; och likasom det då blifver omöjligt alt uppställa ett nytt förslag, som kan tillfredsställa de begge första Stånden, lika omöjligt blir det för dessa, all längre föra i ledband de begge andra. Med ett ord — machineriet stannar. Besinnar man frågans natur, så synes det numera vara lika vigtigt för Regering, för de högre klasserna, för näringslifvet och för arbetsklassen, att frågan afgöres så, som föreslaget är. Ty alla äro ense om dengamla Stånds-representationens oduglighet: Sjelsva Svenska Biet säger i Onsdags, att man bör antaga det nya förslagets grunder. Jag vill väl fråga Regeringen , huru den sjell skulle bete sig, om i närvarande stund, den behöfde, gemensamt med folket, handla för ett stort mål, och påkalla dess medverkan för dettas upphående? eller om folket åt Regeringen sjelf uppdrog, att för ett sådant ändamål sammankalla en solkrepresentalion? Skulle den väl då kunna komma med förslag, att läta adel och prester gälla mera än hela folket; att läta de rika få öfverväga de fattiga, arbetets förläggare de arbetande, de förnäme de ringare, att hela massan af nationen blelve underkastad dessas godtycke och egennytta? Jag tvislar derpå. Nu