Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1844, sida 1

gasfte ödet, som ock är det allmånnaste, — att få intet! Men penningar u göra icke blott menniskans öde, de utgöra äfven hennes talent! en talent är icke alltid kontanter, men kontanter äro alltid en talent! emedan alltså penningar äro en talent, så siga de rika, som hafva penningar: man mäste ockra med sina talenter ! och så ockra de med sina talenter i tysthet, så tyst, . — att det blir kimmelsshriande! — Man siger väl, att folk, som så skändligt ockra, äro blodsugare, en kräfta, en pest för mensklighelen och tidens brännmärke o. s. v., men se, det är ej sant! de äro ju sjjelpsamma mennishovänner och kloka philosopher! De bekymra sic ej om menniskornas små angelägenheter, de bekymra sig blott om — det högsta interesset ! Talmud säger: den, som procentar, skall icke komma i himmelen, icke uppstå från de doda; derföre tänka våra procentare: skola vi blifva liggande, så skola vi åtminstone bädda för oss, så att vi ligaa — varmt! Penningar äro, mina värdaste åhörare och ahörarinnor ! menniskans ode och talenter. ban strax: huru stort öde bar hon! har kon! stort öde, så förenar han hennes ödemed sitt; och kort efter giftermålet äro både fru, härlek och öde försvunna! — Det är en olyeka, att flickorna göra med föremålen för sin kärlek, liksom stora sändebud göra med sin betjening, de medföra livreet och söka sedan tjenarne, som skola pasOm en karl nu skall gifta sig, så Å i