Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1844, sida 1

———— — — ——————— slutet, innan vi ge vårt omdöme; men i fråga om en menniska, afbidar ingen dess slut, för att bedömma och fördömma densamma. Ja, menniskorna äro sisom böcker; deras i. tel fäster man på ryssen. De gilla existera i itvenne upplagor, en finare för verlden och en grösfre för den husliga kretsen. En stor vitalsråga är det: hvad är kärleken? I kärleken, skönheten och dygden äro tre syskon, som ständigt kifvas, men till sint läna de, liksom syskon, drågt och prydnad åt byarandra, Kärleken och förståndet deremot äro ett äksta par, då de tvista, för ingen blanda sig deri, tv till slut gifver dock mannen, d. ä. förståndet, såsom den klokare, efter; och då förIståndet är eftergifvande, bör väl kärleken under något föregifrande vara medgifvande. Icke blott kroppen utan äfven själen har ett fädernesland. ijertat: och då tvenne bjertan Ifrån ett sådernesland från högre verldar, med likstämmiga känslor i denna främmande verlden rakas, omfamna de hvarandra och säga: hjertans vålkommen! vi åro ju landsmän ! loch det är kärlek. I Man bar Ofta gjort den liknelsen, att flickan är en ros, och kärleken är denna rosens sol; men man har icke betraktat denna liknelse från dess skuggsida; ty samma sol, som om morsgonen färgar rosen mes purp en berofvar henuc YR astonen dess tärggla: och samma kärlek, som om morgonen med sällhetskansla purpsrar flickans rosenkin, gor densamma med lken bleknad och sörvissnad! I Hvad äro Färlekseder? — kårlekseder äro I i I I