Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1844, sida 2

Med den kännedom Redaktionen äger rörandeja otsålderman Bancks utmärkta duglighet såsom li ots och i föregående tillfällen visade bebjerten-t ret vid nödställde likars räddande från sjönöd, :orde vi oss en glädje af att i N:o 58 af denna idning rekommendera honom till en välförtjent utmärkelse och följde vid relaterandet af Skoneren Arnolds bergning den berättelse derom, som ossiciel väg ingatt. Att detta värt förord besagnades för att väcka afundsjuka hos vissa kustboar förundrar oss ingalunda med den kännelom vi tro oss ega om de personer eller rättare den person, hvilken utgjutit sin harm i nedanstående replik, som vi intaga på begäran, till den kraft och verkan den kan medfora. Uppsattsen lyder som följer: Upplysning från Wrångö. I följd af berättelsen i Götheborgs Handels och Sjöfarts Tidning N:o 58 af den 5 sistl. April gå vi undertecknade att lemna någre helsosamma upplysningar, rörande Lotsäldermannens, Kapten P. Bancks vackra företag i asseende på räddningen af Danska Skonerten Arnold, förd af kapten J. Hjorth och vilje härvid följa berättelsen punkt för punkt. Banck utkom till Wranzö den 41:e vid middagstiden och da hade redan kapten Dannberg från Wargö och kustuppsyningsman Magnusson från Wrangö (hvilken sednare äfven satt sine Förmäns tillsägelse att försöka rädda fartyget), med tillhjelp af 8 Fiskare utdragit Tullbäten till iskanten. Någre lotsar hade äfven utdragit en biskbät. Vid återkomsten till Wrångö träffades Banck. Följande morgon hl. 7 påbörjades arbetet åter och kommo såväl Fiskbatarne som Tullbåten om bord till Fartyget på samma gång ester 2:ne timmars arbete. Fartyget läg öfver en mil från Wrangö och arbetet var icke så otroligt, att vi icke när som helst äro särdige all göra det om igen. vi kunna dock icke pastå att lotsarne skulle vara lika beredvillige, om icke, såsom vid detta tillfälle, de dertill äggades af fruktan, att andre kunde gå dem i förväg — Manövren med Fartyget gick efter Kapten Iljortlis eget commando. Han var under hela tillfället mycket lugn och trankil och en man vuxen sin plats. Proviant och vatten fanns ombord för minst å veckor. Fartyget var för öfrigt lastadt med frukt. IIvad det beträffar att fartyget sattes öfver grunden, så hade detta skedt tvenne dagar förut. Nu blef det endast af ett isstycke tryckt emot ett skör, hvarintill var bråddjupt, så alt det låg litet öfver, högst 2 plankor, och I det var åter sloll inom en qvart eller en half timma. I denna stund var ingen fara och farI tyget ofvergafs visst icke då. Motqvällen rodde Jalla man i land till lotshyttan å Tistlarne och de otaliga mödorna bestodo i att ro några hundra alnar i alldeles rent vatten. — Kocken, som föll i vallnet, blef ej våt mer än öfver knäna, dålig Banck i god ro och sof i lotshyttan på Tistlarne och visste ej om nagot, förrän pojken låg nedbåddad i höet, inne i den redan väl uppeldade Hyttan. Icke heller stod det så illa till med hungren, att det ju ej kunnat varit värre. Till hyttan medhaddes mat säkert för 4 dygn och bränvin fanns, samt 14 ankare vin. Under natten observerades och anmäldes att fartyget drel något; ingen kunde nu göra något dervid. I dagningen gick man åter ombord och ej om natten. Icke erbjöd Skepparn den erhallna ersätt ningen 2000 Rdr Ras, utan kan man snarare säga att han, säsom vanligt vid sådana tillfällen, dertil Banck visste väl icke att betinga sis 1 rm ( e I l j denna ersättning, ty han hade redan om aftoner gjordt accord om 23:delar mindre, men var på morgonen klok nog att inse sin enfald. Jemför man betalningen med lastens värde och hvad man i slikt fall skulle fått betalt i andra länder, så är den alldeles ej för stor. — Kryssningen upf till Kongsö gick som en dans, ty Skonerten vat ovanligt snällseglande. — Arbetet, inisningen oc! fsörtöjningen, som påstås hafva upptagit både natt och dag, verkställdes på några timmar a nytt tillkommet folk och skall man uphskatltdet efter den betalning, hvarmed desse af Bancl godigjordes, så var det vil ej så betydligt. Tol man fick nemligen tillsammans 42 Rdr Rus. y kunna saledes endast beklaga att icke ödet den na gång unnat Kapten Banck visa sin mennisko kärlek, såsom den omförmäles, ty dess goda vilj: betvifla vi ingalunda. Emedlertid anse vi att Herr Banck nu fåt den mäst passande belöning,som nagon kan ön ska sig, derigenom att vi frikalla honom srår det sårande berömmet, som efter allt utseend blifvit honom påtrugadt. Sjelf beklagar han si; i Skärgården öfver Redaktionens onbdiga smicker