Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1844, sida 2

— Jag inser icke nigot skäl att alsl denna begäran, medborgare. — Drick, min vän! — JVive la France! ropade officeren och tömde glaset. Följen nu, medborgare! — köljen miz, mina bröder, ropade Danton så elådtigt som om han gått till en fäst. Marlborough va-t-en guerre, gnolade han, fattade en rinaklocka, ringde och begärde af den inträdande betjenten sin hatt och sin kappa. Derpa sick han till sin hus ru och tryckte en hjertlig kyss på hennes panna. Dyra Lucilie, sortsor ban, huru kan du vara så bedröfvad för min skull, snart ligger jag åter i dina armar, ljusva varelse. Sof väl, Lucilie. Jag ber er, medborgarinnor Chabot och Desmoulins, för en min fru till sängs och blifven hos henne i natt; försöken att lugna benne snart se vi hvarandra åter. Jag skall nog förstå mig på att trösta (henne, svarade den lättsinniga såerrikiskan. God natt, Chabot, sade hon till sin gemål, lat mig se att du ieke leds vid fast jag icke jär hos dig. — Och du min söta tillbedda Anna? srågade Desmoulins med en af ömhet smäktande ton. — Huru kan du fråga, Camille. Jag följer dig ända in i döden, sade hon och flög gråtande i hans armar. Desmounlins slot henne till sitt hjerta och ropade: Himmeln är nadig, hvarför skulle icke I Republiken vara det? Danton insvepte sig i sin kappa, satte vårdslöst sin hatt på hufvudet, uppstämde ånyo sin