Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1844, sida 2

rån den sednare utgick på ett kraftigt sätt re-j u ktioneo mot christendomens förstenande i form. fi Djerst uppträdde han mot sormväsendet ur hvilnm det allt organiskt lif tyckts wasva vikit, och å-i vägabragte en revolution, hvilken försänkte den v stela ytterheten hos kyrkan eller rättare hoss9 sen ortodoxa theologien i Gemäthets? djupa-J ste grund. Spener förklarade ett sromt sinnejr för allt andeligt lifs pulsåder, och framstod mot! en hop af förkrymplade sorm-menniskor med I den djersva sattsen: icke kommer salighet af theologiskt vetande allenast, utan af ett fromt hjerta och sinne?. Detta den dogmaliski afsomnade andens återuppväckande ur en båltom theologi till en lefvande hjertats fromhet j var den ursprungliga pietismen, hvilken såsom historisk företeelse, såsom konseqvens af histo-: riska antecedentia, hade ett momentant berätti-: gande. Ty göra vi oss mödan att närmare efL serlorska den orsak hvilken framkallade pietis-m men; så finna vi att den ingen annan var, än den princip, hvilken på historiens blad så alta tecknat sina spår, hvilken i mensklighetens lilsprocess framstår såsom en nödvändighet att att åter spänna de slapprande driffjedrarne. Ty då institutioner, hvilka såsom maktiga momenter ingripit i och fortdrifvit verdsbåndelserna och mensklighetens utveckling, allt mer och mer öfverga till något endast rent al yilre, allt mer och mer stelna i former ur hvilka allt organiskt Hf vikit d. å. då de från lelvande totaliteter hota att öfvergå rent af i förstening, i asdöda former oförmögna af all vidare fortbildning och utveckling till något högre ur sig sjelfve; då falla de antingen i spilltor, hvilka försvinna under och undanträngas af andra, nya lefvande skapelser, eller också inträder från andens sida en reaktion mot sfärslenings processen, ett energiskt bemådande att nåpsa sormaåsendet, och att ur dessa institutioners I djupaste rötter drisva nya, friska lesvande shoti, d. å. anden transsubstantierar sig då den vevt! lur de redan antingen halft eller helt afdoda I formerna, och denna actus har såsom historisk tilldragelse sitt fulla berättigande, sin sulla gillltigbet, nemligen så länge den förblifver sin egen princip trogen och ej slar öfver i en ensidi? och saledes ofri rigtning. Ehuru man således väl kan kalla den ursprungsliga pictismen en af den iure nödvändigheten I betingar fullt berättigad verldshändelse; så kan man idock icke neka, att den i sina konseqvenser framstätt som en fromhet fientligt mot allt vetande såsom sådant, och att den tillfölje af denna siendtlighet slagit öfver i icke-sanning i ensidighet. vi skola litet närmare solja de dialekliska rörelser på spåren genom hvilka pietismen drifvits in i sina ofria icke-sanna konseqvenser. bietismens grundbegrepp är: att den religiösa anda, hvilken förlorat sig i förstenad form d. ä. yiterhet, går i den pietistiska pånytt födelsen tillbaka i sig sjelf sedan den kommit un kunskap om, att denna ytterhet var en sjelfforlust. Just tillsolje af denna kunskap vånder den tillbaka i sig sjess i hjertats helgedom, med det djupaste förakt, den mest inrotade vedervilja mot allt hvad för verldens barn? — som den uttrycker sig — har det ringaste värde. Den pietistiska makan vänder sig med likgiltighet, om icke med afsky, från sin make om denne ej tillhör samma särahus som hon, på samma sätt barn från föräldrar, tjenare från husbönder, och i ställe för alt den sanna christendomen ingår i och helgar alla lilvets förhallanden och gestalter för den deraf genomträngde, söker pietismen att afvisa hela den yt-itre verlden, och will i detta abstrakta alvisande si finna medlet för saligheten. Derigenom ingritl per pietismen (läseriet) så förderfligt i lifvet I vanliga, ja till ock med i dess vackraste sörhallanden, och man kan hålla sig förvissad om, latt inom de församlingar der de sroma läsaretpresterna drilva sitt ofog äro bade samiljelisvet. I det rätta förhållandet hos bönder och tjenare omel-lan, och ockonomiskt välstånd i fara, ja, mar olkan vara sorvissad om, att förträdesvis inom dy lika församlingar träffa på af fromhet halffåni a I ga qvinnor, hvilka för den kära syselsättningen at I springa efter de mot verldens barn? dundrand läsare-presterna, börja med att sörsumma er cbristen qvipnas skönaste och heligaste pligte inom den husliga kretsen, och sluta antinget I med sjelfmord eller på darbuset. I sitt före a I ställninagsstått att verlden och alla dess sörete lelser äro onda, är pietisten — (elåsaren), — d ) I detta förställningssätt direkt leder till afsöndrin t adelskap, lesvande rådbräkas, men deras slo —s orstoras och jemnas med marken. ben gaml