Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1844, sida 1

hien reste sig på seodal-monarhiens ruiner, underkastade allt sin ölvermakt och uppbyggde thronen på territorial-besittning, då ville furstarne anses, om ej såsom folkets fader, åtminstone såsom landets fäder. Den oundgängliga följden deraf, att en sjelfständig, från folket afsöndrad och afsluten högsta myndighet, blef uppstäld att allena styra och regera staten, var nu, att samhällets enhet förlorades och att en dubbelhet istället inträdde. Regerande och regerade, styrande och styrda stode nämligen här midt emot hvarandra, såsom motsatser, ofta med rakt motsatta interessen; och ju mera herrskarena med sina agenter afsöndrade och asshilde sig från solket, för att bilda en af detta oberoende, för sig sjelf bestående makt, desto mer mäste splitringen i samhället tilltaga. I det fursteherradömets institution utvecklade och sullkomnade sig i denna anda, tillegnade och underkastade sig alla statsföreningens krafter och hjelpkällor, kunde det ej undvikas, att det motsatta elementet beständigt sjönk mer ceh mer ned till en vanmäktig, hjelplos massa, med hvilken man då kunde göra hvad man uppifrån ville. Dessutom uppstod det dynastiska intressen gentemot folkets intressen, och dessa senare förmädde i kollision med de förra, så mycket mindre att göra sig gällande, som genom den monarkiska principens innerliga sammansmältning med den ärftliga, den furstliga makten stärkte och konsoliderade sig, så att den, ifrån detta ögonblick, stod såsom en allt och i allt ösvervägande oemotständlig makt. Nationerna hlelvo nu, tillika med de land, som de bebodde, ansedda och behandlade, såsom vissa familjers ärftliga egendom, och derför också, såsom andra arfstycken, likaså väl lemnade i arf, som ockrade med i handel och vandel, bortsålda, bytta och skänkta, aftrådda af den ena egaren till den andra, likasom en vara eller en fast egendom. Men maktinnehafvarne, hvilka tillvälla sig besittningen af land och folk, såsom ett patrimonium och den souveräna makten öfver dem, såsom en egendomsrätt, skola städse vara böjda att tro, alt det på sin höjd åligger dem moraliska pligter mot folket, men inga juridiska. Palrimonial-herrskaren kan jemföras med en stor godsoch sastighets-egare; såsom denne betraktar sin ärftliga egendom, anser han staten, såsom existerande blott till hans hegagnande och nytta, medan han anser dem, som höra till staten, såsom tillhörande honom. Och de senare vänja sig med tiden alt anse honom, säsom sin naturliga arsherre, hvilken de tillöra med kropp och själ, och att vara honom undergifna med en tillgilvenhet och trohet, hvilken i brist på bättre motiver, redan af Schlözer, karakteristiskt betecknades, såsom blott en hunds. Mot detta herrskapsväsende svarade då, på den låga bildningslinien, hvarpå samhället då stod och under den okunnighet, som då allmänt rådde, fullkomligt ett regeringsoch förvaltnings-väsende, hvari allt ordnades uppifrån och nedåt och styrdes genom besallningar och förbud. Det från regentstammen uppsprungna statens öfverhufvud sörjde, då det var sörståndigt, så till vida för sina såkallade undersåtares väl, som ban fann, att hans eget derigenom befordrades,