Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1844, sida 1

bar är icke ödets skickelse, att alltid, när vi möta hvarandra på lifvets slippriga stig, den ene står i vägen för den andre! Redan värt första sammanträffande mäste medföra hat och: afund, emedan ödet gynnade dig framför mig vid det kejserliga hofvet, och du betog mig ljuset af den sig rundtomkring utbredande kejserlisa nådens glans, och ledde afundsjukt dess strålar på min medtäflare. Forgåsses bemödade sig min svaga hand att skjuta dig åt sidan; men du stod sast på hemlands mark sramför Czechernas surste, som tiggde om den kejserliga nåden. Och när jag sorodmjukat dig med milt gyldne svärd, och jag ådrog mig kejsarens hulda och nådiga blickar, då var du åter der och undergråsde i hemlighet den som jag förmenade fasta marken under mina fötter. Jag föll genom dina ränker! Sedan den tiden sago vi hvarandra icke åter förr, än på slagfältet, på denna smala stig, der den ene den andre icke kan undvika. Du är i mitt väld, — du är fallen ! Jag är fallen! svarade riddaren med eftertryck, men äfven du skall snart följa migi djupet. Din magt är vil stark nog, att sorderson den enskilte, men klippan, hvarpa du byget din borg, skall ramla af genljudet från den kejserliga stridshingstens hofvar och din lilla sammanrassade hop af bönder skall, blott den talrika tyska hären derpå vänder sina blickar, förströs som agnar för vinden! cAck, huru hitande!4 svarade Sobieslav, för. erymmad, adu spelar här i otid ett lejon. ÖOfverskåäda mitt hela läger, och darra för der mängd af tappra bröst, som utgöra mitt värn