doc icke kunnat förmå den största delen af Bor serskapet, att deltaga i paraderingen vid den tillämnade begrafningen: en sak, som icke bör synas besynnerlig, då man dels betraktar det tiil föjlighet gränsande i en sådan slags tjenstgoring af ett borgerskap, som på 26 år icke någonsin varit under vapen, och de kostnader, som nu under svåra tider, deraf måste blilva en följd. Kavalleriet, som stundom balft ölningar och deliasit i paraderingar, kommer likväl temligen talrikt att äfven nu tjenstsöra: men Insanteriet lärer hufvudsakligen bestå af det så kallade Stadens arbetsmanskap, som för dagen få uttaga bevärings-, remtygsoch beklädnadspersedlar ur allmänna förraderna. Det har under dessa sis a dagarna varit myeket ordadt om åtskilliga notabiliteters hitkomst och man bar stöllt den, äfvensom Exped. Sekreteraren Richerts härvaro, i sammanhang med en tillämnad förändring i Stats-Rådets personal, i o. s. v. Utan all fråga kan man äfven antaga såsom säkert, all såväl den nämnde personens hitkallande, som sriherrarne Nordensalks och Palmstjernas hitkomst, samt Grefye Arvid; Posses, stått i förening med en sådan plan; men efter hvad man nu med visshet tror sig veta, har såväl Hr Richert ansett sig böra alboja all proposition att ingå i Statsrådet, ehuru villig alt i enskild väg egna sig till nya lagforslagets slutliga sullbordande, som sriherre Nordenfalk bestämdt undanbedt sig anbudet att emottaga Justitie-Ministers-portsoljen. Det är ej möjligt att känna detaljerna af dessa underhandlingar, hvilka dessutom af flera skål, under närvarande förhållanden, icke egna sig at offentlighet; men då man besinnar friherre Nordensalks embetsperiod (i krigs-Expeditionen) bör man, med all aktning för hans i flera sall sedan visade förmåga att taga deli en del allmänna angeligenbeter respektera hans beslut att icke ataga sig en så vigtig och verksamhet cordsande administraliv besattning som Justitie-depariementels styrelse. Om någon plats, utan portfölj, blilvit friherren tillbjuden vet man ej. I en sådan, orde han med redlig vilja kunnat gagna; och i sådant fall vore det illa, om han blott för sina vidlyftiga affärer, skulle undandraga sig att gagna fäderneslandet, belst som dessa genom lycka och redan gjorda kloka arrangementer skola vara i så föträftlig ställning, att han icke behöft befara enskildt lidande al nagon tids offentlig verksamhet. Hvad ater Hr Richert angår, måste väl hvarje mans egen öfvertygelse om sin användbarhet för allmänna värf, vara hans ledare, och Ilr Richert är alltför kompetent alt bedömma sin, for att man har skål att misstro hans omdöme; men det är i sanning svårt att fatta, hvarföre Hr Richert, som redan äger en liten skuld åt säderneslandet, för sitt 1825 gifna afslag att emottaga Justitie-ombudsmanna-besattningen (en post, som om den vid den tiden blifvit af en sådan man emottagen och värdad, kunnat mycket uträtta och bämmat mycket af det onda, som på dessa tjugo är såderneslandet måst fördraga) äfven nu skulle, utan de giltigaste skäl, undandraga sig en verksamhet, hvarunder han säkert kunde så mycket gagna. I fall han, såsom det berättas, haft valet äfven af att ingå utan alt genast behösva emottaga Justitie-departementet, synes det för en man med hans kunskaper och ersarenhet, icke hafva bordt förefalla bekymmersamt eller alltför ansvarsfullt. Man inser ganska väl, att hvarje redlig medborgare, då han gör sig full reda för vigten af rådgifvarekallet: helst under en sådan tidpunkt som nu, då i vårt gamla Statsskick, stora och ömtåliga förändringar måste förekomma: finner sig behosfva vid inträdet i honungens Statsrad några garantier för Konungens egen tillaifvenhet och förtroende, samt för sina embetsbröders samverkan. Men månne fir Richert icke skulle kunnat nog påräkna de förra, för att kunna äfven motse en säkerhet för den sednare, i en snar framtid? Det vore illa om icke så vore. Ätt bopp återstår, och det är att fir Richert, sedan möjligen denna framtid snart visat, att de tänkesätt Hr Richert byllat, och de principer till hvilkas utbredande äfven han i väsendtlig mån bidragit genom sina sagstiltnings arbeten, omfattas af Konung och Folk med samma tillit och kraft, han åtminstone då icke skall tveka, att träda fram med de mån, som en gang måste åtaga sis alt bringa allt till endrägt och barmonisk utvekling. kanske befarar Hr Richert, att hans rationalism, hans (1 en god meninza