Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1844, sida 1

sobieslavs dödssiende! Men den grähårige salern trädde hastizt emellan båda, och satte en oösverstiglig damm för sonens raseri. Ara gåsträtten, son! ropade den gamle. Den som på slagisället var din fiende, är det cke mer under din hyddas tak.? Ynglingen insåg sitt förbastande och stack, ehuru betänkligt, sitt svärd åter i skidan och tradde tigande till fönstret. Den gamle landtmannen tog förtroligt främlinzen i handen och anvisade honom en plats vid spiseln. När ban sorgsålligt renat hans sår, förband han hufvudet på honom, och hejdade sålunda den bortrinnande lilsströmmen. Derpå förde han den utmattade gästen, som var i stort behof af hvila, till en torftig men beqväm hvilobådd, der denne i sorlitande på sin vårds skydd snart föll i en rolig slummer. II. kall och suktig var den vind, som hven ösver fälten under höstnatten, då vår unge krigare, på sin gang till lägret, utträdde ur skogen. Hans väg lig öfver Lodenics slätter, som så nyss varit skådeplatsen för de Czechiska bondekrigarnes tappra dater. Fullmanen blickade genom de sönderslitna och af vinden jagade molnen, den utgöt sitt bleka sken öfver de likbesådda fälten. llär lägo förskilliga allågsna länders söner, uppstapplale på hvarandra, i dödens kalla famn, på srämmad jord, utan graf. Blott hår och der lag en fallen Cnecher i en brohiz, s4derrifven, hallt landtslig, halft krigisk dr nand sina fiender lugnt afbidande eralfvenI bakgrunden af slätten sprang en skygg,