Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1844, sida 2

ö sni (omöjligheten att finna sina sorGawtreys kunde det rättfärdiga hämnarekallet åCå i öfverlämnas. Gamtrer saller på sina onda gerninI (OR älskade framstod i en ren gvinuas earhetningen af Bulwers ikoman vatt och nt få on, liksom alla andra dramatiseringar af romaI het er, företer en dialog i betydligare mån utvext Ha n vederbörligt är hos ett Drama, som gör anI råk på någon jemnvigt emellan stoffet och sor-vaf sen. Hvarje Drama innefattar redan i sin mest pät uländade form ett episkt och äeti lyriskt moment, vilket torde vara hvarje bildad läsare redan föruttne ckarm, och att då den dramatiserade romanen, åste få det episka momentet otillbörligt förherrande och Lillfölje deraf en långsläpande dialog I r ganska naturligt såvida ej en mer än vanliglige kapande genius söretagit dramatiseringen — och ofi åsom en sådan kan man visserligen ej anse Ch. lirch-Dielfser, hvilket framstår tydligt al hennes I rel )roduktioner inom dramats gebit, och närmast af vennes bearbetning af den Bulwerskaå romanen, nuru man ej kan neka att den ju är rätt förjenstfullt utförd. Då den formella behandlingens örtjenster hos ett Drama stå i det närmaste sornållande till möjligheten för den sceniske konstnäven att inom sin sfårlröra sig fritt och harmoniskt, och då denna behandlings Iyten som oftast trotsa den gedignaste talang, ställa emot den svarigheter, som a med afseende på deelamation och action äro när: nog omöjliga att öfvervwiuna: så hafva vi i rummet fästat oss vid det fel i anscende till form) som vidlåder Dramen Natt och Morgon: vi mena h den långdragna dialogen. Lämnas icke detta Sjelfvasl styckets fel ur sigte: så skall också omdömet öf-Tp ver det sält nuvarpå Delandska theafersällskapel sistlidne onsdag gaf den i öfrigt eslectsulla Dra-l men säkert äfven utsalla fördelaktigt. k Den person som i stycket framstår mest, är utan y svifvel Lord Länpurn. hegåfvad med ett skarpt förstånd och blick, med ett från ungdomen förderfval hjerta och fördersvade seder — falsk spelare d och förförare — störtar han William Gawtrey in förderr och förtvislan under ett tidigare tidsmolg ment än det inom hvilket styckets utveckling rör sig — göres i en duell af sitt offer till krympling för lifsigqen, och blir sednare aniedningen tilll d 1 det skydd Gawtrey lämnar den förföljde hilipp Morton för alt genom denne häftige, lidelsclulie, äre!ystne, energiske yngling hämna sig på sin olyckas upphof. Men åt så orena händer som gar, ehuru den historiska cöntinniteten åt honom bergar äskådarens medkänsla. Den unge Morton åler råkar under den rena kärlekens inflytande som räddar och förer honom tiil seger öfver det äldrars vigsels-attest) mot hvilket han och modren genom åratal kämpat. Filipp Morton och Wilsiam Gavirey stå med afseende på det inflytande som bådas första kärlek och dess föremål utofvat på bådas liisförhåällanden såsom motsatser GAWireys älskade föll, och minnet af den fallna Gvinnan spårrade honom till brott och händ. EXP UIIA förtrollande glans, och minnet af henne spärrade honom till en ädel strälvan och bragder, på samma gång som hon sjelf en representant af den ena kärleken blef den klippa met hvilken den skurkaktiga listighetens represemtant Lilburn, han, gedom. led skeppsbrott; ty det var bon som räddade från förstöring det vigtiga dokumentet — vigsels-attesten — som Lilburn änteligen uppspårat och öfverlemmat åt sin svåger inkräktaren af Filipp Mortons arfvedel och namn. Lord Lilburngz karaktär är utan tvifvel den i stycket alttigenom bäst hållna — en reflekterande skurk, fin, l med fräcka händer gripit in i kärlekens boelhå we me pris som helst, och be skastisk sida, som at hans individualitet gilver ett så egendomligt carnat. Lord Lilburn vet likaväl all vaken, alltid beredd att njuta af lifvet till hvad gåfvad med en comiskt sarhan är en skurk som han vet att hans sätt att lefva inom en viss tid skall medtaga hvad han eger, och han ser sin skurkaktighet lika käckt i ögonen, som han motser behofvet att skjuta sig en kula för pannan sedan han förslösat hvad han eger, och han har lika litet emot alt till hvad pris som helst förtjena sig medel alt förlänga sin njutningstid, som han har något emot alt gå vidare i skurkaktighet. Också är han den onda rörelsekraften i Dramat liksom Eugenie Merville är den goda. Att på scenen återgifva Lilburns parti tager en utmärkt skådespelaretalang, bildning och studinm i anspråk: och ärel. kan ei undgå att på det högsta loforda del sält hvarpå Herr Deland såväl uppfattade som utförde denna svåra rol. figen gång såg ref. Herr D. falla ur den vackra hållning, som anstår den förnäma ehuru sördärfsage Pairen, alltid var Herr D. fin, och accentuerade så alldeles lagom det comiska niomentet, att vi våga påstå, det få skådespelare i Sverige skulle löst detta problem lika väl som han. Som ett bevis på med hvilken minutiös Omsorg iterr b. gaf akt på äfven den minsta datali i sitt uppträdande få vi erindra om att icke engång då han i sista akten stiger upp på stolen för ati undersöka det gömställe i muren hvilket ban anade skulle dölja den vigtiga vigsels-attesten, glömde han att Lord. RN var hallt. Fra beland som Eugenie Merville visade sig från sen ganska fördelaktig sida, då denna rol kräfver en e 8 skådespelerska med begrepp om huru en fint bilI dad Paris-dame bör uppträda. Den svåra scenen, då Filipp Morton störtar in i hennes budoir försötja af polisen, då hon måste åt kärlek och mensklighet offra sitt hittills okränkta rykte, och inför sin kammartjenare framstå i en tvetydig om icke rent af smutsig dager, gick så försvarligt som man kunde begära. Fru D. hade att lösa den svåra uppgiften att åskådligt framställa striden, och imensklig hetens seger, i on själ på hvilken en svår börda blifvit lagd. — Må man endast besinna hyilket sulländadt mästerskap som erfordras för att fullt lilifredställande lösa denna uppgift och vi äro ofvertygade alt Fru D. då skall vinna elt rättvist erkännande för sina bemödandeu. Filipp Morton är bjelten i stycket — stolt, vild, ärelysten, oböjlig, god son och bror, hårdt prötvad ar moteängar för hvilka han ej blifvit uppfödd. Conseqvent genomförd kan man icke kalla denna karaktär: ty han låter det ej gå sin Stolthet för nära alt äla Gawlreys nådebröd och svåärma otnkring i Paris på baler, spektakler och promenader på Gavirårs bekostuad — imedlertid, uppträder han nog ofta i intressanta och skakande situalioner för att väcka åskådarclis lifliga deltagande; och hvad som är det sanna i hans ingripande i Styekets gäng är, att hos honom incitamentet till dels är kärleken, till modren, systren och Eugenie Riervill, hvilken blifvit satt i en sträfvande rörelse. terr Hessler visade sig i denna rol som en ung