Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1844, sida 1

nog ; utoda befolkningen. AI 150,000 innevånare, som kapt. Cook räknat, återstå för närvarande knappt 9 åa 10, 000 ilvilken skada! — Men huru skulle det också kunna vara annorlunda? Ått hindra Olahajtierue att dansa, all skratta, att roa sig hela dagen, att älägga dem straff och träldom för hvarje kärleksbrott, att tvinga dem att åhöra böner och predibningar 5 å 6 ganger i veckan, är det ej att döma dessa solens barn, födda att, likt myggan, dansa och glädja sig i dess strile, till döden? Och de äro i sanning döda. bDe som återstå äro ej mer dessa naturens svarta barn, som så väl visste att ädraga sig de resandes välvilja. Man har fördersvat dem, våra goda Otabajtier, det är stor skada! Sanningen att säga, så är det missionären Pritchard, som regerar på Otahajli; han är på en gang ias estillare och lryddkrämare, stalslörvaltare och kristlig prest, predikant och barnmorska, — en verklig mäster Jakob, en dyrbar man! — Med honom fruktar drottning Pomarå inga missfall, ty det är han, som bar uppsigten ölver kroppsrörelsen och som bislär den höga modren i det svära och högtidliga ögonblicket. Och, i sanning, han förstår sig derpa, den hederliza menniskan! Också tillbringar den älskvärda drottningen, alldeles enligt sin höga beskyddarinnas och lusins, drottiningens af Stora Britannien exempel, i sortrolende på den beundransvärda shickligheten af sin accoucheur, tre fjerdedelar af sin ungdom, för att, medelst förökandet al den ädla Pomaräiska ätten, motarbeta missionärernes hotande solksörstöring. Kan hon göra något bättre för