de rodnad och blekhet på krigarnes ansigten, och nästan börbart slogo hjertan emot honom. På ett afstånd al omkring syra:io steg ifrån vär kapten stannade kejsaren aterizen och begåsvade en tapper med sällhet och ära, eller atminstone med bvad som ans:as derför af den begåsfvatle. Ilärpa kom kejsaren allt närmare och närmare, och i Bertrands bröst blef striden emellan hopp och misstrostan allt hälftigare; en riktig lortrr. — Manne kejsaren kommer att stanna hos honom, eller att hastigt och likgiltigt ila förbi honom? kejsaren stannade med hela sitt följe sramfor kaptenen; denne hade aldrig icke en gang i slagtninzens mördande hvimmel känt det så hett om öronen, som i detta ögonblick. Kapten Iasalles?! — började kejsaren, — jag känner er: jag såg er fåkta vid Somosierra. hapten, jag är nöjd med eder. Jag har stora pretentioner på en gardesossicer, men ni har visat — och det i ett afgörande ogonblick — själsnärvaro och insiat.? — Han vände sig nu lill officeraren som bar ordnarne. — Denne tappre kapten eger att fordra elt hederskors utaf er, sillståll honom det!? Officeraren ätlydde belallningen. Detta kors ålägger er stora plikter, — sortfor Napoleon, — hederslegionens riddare skola förelysa den stora nationen, såsom mönster i allt. Så ofta ni visar er för eder kejsare med detta kors, skall ni vara vålkommen. Dessa ord ur kejsar Napoleons egen mun, i närvaro af dess odödlige ganeraler uttalade — och förnimbara för Bertrands småaktiga afundsmän och belackare — det var för mycket för