Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 mars 1844, sida 1

triotiske Spaniorerne, som åsågo skådespelet på afstånd, kände hjertat bälva. Alla blickar höllos oafvändt fästade på denne krigskonstens stormästare. Sju med guld öfversållade marskalker omgåfvo kejsaren, liksom med en krans af planeter; och generaler af lägre rang omgåfvo åter — såsom månar — dessa marskalker, med hvilka de likaledes rörde sig kring den kejserliga solen. Napoleon hade på sia den vanliga, evinnerligt samma, enkla, sterevtypa uniformen, som hvarje barn känner i våra dagar. Man såg åter den bekanta, gröna fracken, de der hvita underkläderna, de höga ridstöflarne, den lilla historiska hatten, såsom Heine kallar den; men den demoniska, gråa ytterrocken hade han icke den gången, emedan väderleken var mild. En ädel, ståtlig skymmel, som yfdes öfver sin ryttare och sig sjelf, ilade med lätta språng framåt, bärande den mannen, som fråntog Atlas dess börda, för att låta verlden hvila på sina egna axlar. Med det skarpa öga, som endast ban egde, mönstrade Napoleon sina väldisciplinerade trupper och icke det ringaste af allt, som rör soldaten, undgick honom. På samma sätt monstrade Cäsar en gång de oöfvervinnerliga, romerska legionerna. Kejsaren var nöjd med sina truppers hållning. Åt nägra batallionscheser, hvilka vore mindre vana vid kejsarens åsyn och dersore visade siz litet tasatia emellanåt, log han bara, i stället för att förarga sig. För öfrigt var han dock icke rätt ledig och upprymd, ty den sång som händelserna i Spanien togo, behagade honom icke. Hans panna syntes ej fri ifrån