Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1844, sida 2

bon icke en gang velat vänta på vagnj o. S. v. kaptenen tillegnade sig emellertid den sall röfvarens dolk, såsom segertechen, lät en skyndande polisbetjent skalsa undan liket of tog — för damernas räkning — en Calesin som just ämnade rulla förbi på sina tven bjul. säsven tillbjöåd Bertrand sig att ledsaf damerna. Donna Isabella anhöll då, att h måtte lata köra till den förut omnämda ta ten på gatan de Carmen. Man satte sig ia donet. — Donna Isabella utbad sig att få ta sin räddares nam, och sedan hon erfarit då sade bon: Jag och min fader skola förstå finna rätt på er vistelseort, ädle man, hvilken näst min fader jag bland alla dödli star i största skuld. Bertrand förargades på mörkret, som ich tillät ögonen att inhemta denna donnas utsk ende, hvilkens organ och uttryck så myel behagade hans öra; han svarade: Jag uppfyf de blott en helig pligt, i hvilkens utosfsan jag väl ej kunde låta mig öfverträffas af då der betjenten, someridderligt stupade. Men ik han vi skiljas åt, Sennora, skulle jag dof serna vilja ha lof att yppa en ringa astunda krigare älska nu en gang trofter, af hyil slag de också månde vara; finge jag dersö väl falla besvärlig med en anhallan om elt et minne af denna stund? vore det också bl en handske, en duk, eller dylikt. (Forlsästes.)