garnes alskallande så alvarsamt ventilerades, som om den rört sjelfva den Christliga orlhodoxien, föreslogs att presterna i dess ställe skulle bära kors på bröstet. bå invände nägon af de vördade fäderne: hvad kors anbelangar, få vi sådant nog, en sång när vi gilla oss. Det kors, om hvilket jag nu har att berätla, är ej ett huskors, utan ett sådant, som det på Idas graf. Troligen skulle det förra . gifva rikare materialier till skildringar, som vore omngen läsare af ersarenhet bekanta. Men detla ingår ej for närvarande i vär plan. Lät se, hvad sramtiden gilver vid handen! — korset, föremålet för denna berättelse finnes straxt nedom Frillesås presigard; är någorlunda klumpigt och okonstnärligt tillyxadt i ek. Det har i längliga tider varit pastors pligt att underhålla detsamma; en pligt som för honom ej bör falla sig så särdeles besvärlig, då ett sadant, arbetadt i ek, väl bör kunna trotsa minst et sekels vintrar och solsken. Ått detta kors ej är tillkommet utan ändamål, derför går traditionen i full borgen; men all korset just hetecknar detsamma, som sagan berättar, derför vilja vi ej borga. Följande hafva vi hört berättas om detta kors. I kyrkan är för några år sedan anbragt en lasla med en så kallad series pastorum, som upptager alla församlingens prester, ilran kyrkans äldsta tider intill vara dagar. Denna series börjar med följande tirad: Åmo n, hvars namn man ej känner, men som San på eli vådligt sätt bafva omkommit. Detta är en hieroglyf, omöjlig att dechifrera utan den tlav som historien eller sagan kan gifva. Den sed: