kunna förmå Adel, Prester och Borgare att sluta sig till folket; ty innan det sker, komma de tre ständen städse att handla mera ur Ständs-intressenas synpunkt än för det allmännas bästa, Hvarken de beslut och önskningar som Rikets Ständer, under Stånds-sormens bibehå!lande, komma att inför Konungen framlägsa, kunna i allmänhet anses blifva af den beskaflenhet att de torde böra anses såsom ultryck af nationens högsta och allvarligaste behof eller fordringar; icke beller lära de personer, som de tre Sländens majoriteter ansluta sig till, kunna antagas såsom de bäst egnade, att i Konungens Råd uttala folkets tänkesätt. Då Rikets Ständer församlas, innan Regeringen sjelf framlagt en plan, eller en ny ministere kunnat afgifva silt program, så komma säkert de hotade stånds-interessena att uppbjuda alla krafter, till att åt sig vinna hvad som möjligen ; vinnas kan: och de som ifrigast bekämpa deras sak, de som likgiltigast eller kanske fientligast behandla hela folkets gemensamma och vigtigaste angelägenheter, komma säkert att anses såsom deras största hjeltar och stöd. ; Skulle en Svensk Konung i detta ögonblick ägna ett uteslutande förtroende iill Ständer, som kullkastade representations-förslaget, så att Han deraf drog den slutsats, att folket icke I fordrar denna reform; och skulle Han omgärda sig med de privilegiioch skrå-karlar, hvilka kommo alt uppstå såsom sådane Ständers ljus och ledande sijernor; då beklage vi både landet och Honom. Forbistringen skulle då komma alt ännu förlängas, och med detsamma obelåtenhet tillväxa, under det att alla medel till dess afbjelpande ännn ytterligare sorsvärades. 1 detta afseende är just den nuvarande: tidpunktens tystnad och lugn af hög betydelse; ty detta visar, att nationen hoppas; att den väntar något: af den goda vilja, som den icke bör misstro, och som den ännu antager för alt vara garantien för en framtid af endrägt och förtroende emellan styrande och de styrda. Det är i alla afseende af den största vigt, alt Sverges och Norges nye konung må rått inse sin ställning till begge folken, och derester med kraft och öppenhet bandla för beeges väl. Hvad Norge angår, så är genom dess sannare konstititutionella statsskick och dess Regering (som år en sannare ministerstyrelse ån i de fleste konstitutionella stater) Konungens verkningskrets redan böjd öfver förvaltningen och dess små bestyr; Han är den ledande principen, den regerande, men ej den styrande; och om möjligen älven der något återstår, för att utbilda Statsskicket till ännu större fullkomlighet, så är dock mycket undangjort, och det öfriga beror numer af en innerligare förening emellan National-representationen och NMinisleren. Hvad. åter Sverige angår, så är ännu i detta afseende ofantligt mycket att utföra, innan sakerna komma så pass långt. vill dess Konung fortfara att Sjelf göra allt, eller rättare att synas göra allt; vill Han, för det Han mera vistas i Sveriges husudsiad, der styra och ställa om allt hvad som förekommer i rikets och hufvudstadens angelägenheter; vill Han, såsom hittills skedt, icke erkänna hvarken Sitt Svenska StalsRåd, s)som en verklig Ministere, eller Sig Sjelf, till Sveriges förvaltning, i samma höga och lugna ställning som Han i Norge innehar till den Norska förvaltningen ; vill Han slutligen icke med nit och uppriktighet befordra en sådan national-representation i Sverige, så att Man, i sann konstitutionell anda kan se folkets ombud vid riksmötet och Hans ombud (Ministeren) vid Styrelsen, enigt och upplyst draga till samma mål för fäderneslandets bästa; då hafva vi ju ingen utsigt för något bättre: då kommer allt att stå på samma otillfredställande fot, som nu: då behöfva bvarken vi, eller Allehanda, strida om några månaders tidigare eller senare riksdag Skulle åter den nye Konungen inse vigten af alt intaga en helt annan ställning till Svenska Administrationen, än den som af enskilda orsaker och personliga förhållanden Mans Herr Fader antog, och af en måhända missförstådd konsequens bibehöll, äfven sedan en grundlagsförändring förtydligat det allmänna tänkesättet derom; då mäste en af Konungens första och angelägnaste handlingar vara, att bilda en Ministere, till hvilken Han icke endast hyser det förtroende. alt den under Hans höga ledning och