NTUULNAUUÄUTUHUNUEUNTIU C— Upptäckten väcker otvisvelaktigt rumor i de lärdes cohorter, särdeles som enligt denna princip, fänaden troligen kommer att bilda första ordningen i det nya systemet: — men åter till saken! Då nu fiskaren fatt i sitt hufvud, alt smäsillen icke blef stor sill, och fann alt mängden af den saknade utbildade propagationsorganer, och således icke kunde alstras af sin egen art, och. icke heller af någon annan art, uppfann kan theorien om dess stiftning, hvars af ins. anmärkta variationer icke förneka dess tillvaro, lika så litet, som de hindra att denna tro är gängse längs kela skärgården. Atminstone har jag sjelf hört den vitae på Fjellbacka, Grafvarna och i Orousts och Tjörns skärgårdar. Skulle det ock medsgifvas, att denna tro numera är i starkt aftagande, så gör det föga till saken, ty i dess ställe sättes alla andra meninvar utom den enda förnuftiga — att småsillen är yngel af stor sill, af samma sillart, som har Catiegatt till sitt stambäll, och som i ovanliga slimmar besökte stränderna åren 1556-—15S7, 1660—1675 uch 1747—1808. Se här i korthet historien om den Bohuslänska liskarens mening om sillen — denna mening, hvarmed man velat öåfverrösta den vetenskapliga och patriotiska sanninzcens Sprit uttaladt af Sveriges största ichtyologer Urr B. Fries, Nilsson, Ekström, Sundevall och Loven m. sl. Ingilven af egennytta och fintlighet, emostoas oh nårdes deuna mening af egennytta, i förening med den grössta okunnighet, och aflade sedan at sig flera andra, lika vanskapta, som deras moder. Mt den likväl börjar stryka segel för förnultet är ett känd och glädjande fenomen, och sarhägan för dess fortfarande skadliga inflytande på statseconomien har betydligt aftagit, sedan den nya länsstyrelsen offentligen öfvergått på vetenskapsmännens sida, i frågan om sillen och — sillfisket. Ins. är ingalunda nogräknad om medlen, endast han vinner sin afsigt att framkasta, mer eller mindre grundade, anmärkningar, hvilkas stickande halt beröfvar honom rättigheten tili ett allt för skonsamt bemötande ifrån den ansallnes sida. Salunda vill han gifva ål mitt vttrande: att siskarens tro om sillens stiftning är så mycket oförlåtligare, som sillen ärligen leker på hans stränder, fastän på ett sådant djup, — till och med 48 samnar, — att den icke kan åtkommas, den vrängda mening att jag velat att siskaren skulle öfvertygas om lekningen Haf det sactum, att denna sker på ett djup, der den ej kan observeras. Kan man icke observera en fisklek, på ställen der vad ej kan dragas? Föröfrigt utmärker samnlalet maximum al det djup, på hvilket sillen leker vid denna kust. Likaså vill ins. pådrifva mig påståendet, att de Bohusländska siskeriernas närvarande ömkliga tillstånd bör tillskrifvas fiskaren ensamt. Och likväl gör bela mitt anförande pagg. 99, 400, 404 ut på att vederlägga denna lika orättvisa, som allmänna fördom. Jag vill förmoda att ins. af farhastande begått detta misstag, och vill derföre nöja mig med att för en annan gang gifva honom det vänliga råd, att först lisa en hok, innan han recenserar den. Insändaren må gerna smickra sig sjell med tron på en åstadkommen förbättring uti södra skärgardens tillstånd. Ingen, som känner sorI i I j