smäsill eller s. k. lottsill, hvar för sig utgöra en egen art, var ursprungligen icke fiskarens. Den ingass honom af några skärgårdsaristokrater — sit venia verbo — hvilkas interesse ovillkorligen fordrade att setsillen icke hade sitt stamhåll i Callegatt, och att småsillen utgjordeen egen art, som, i likhet med skarpsillen, aldrig blef större. Det är icke obekant hvilka medel, som användes för att lägga denna mening på fiskarenas läppar — ja till och med af dem, af hvilka man minst bort vänta detta. Såsom ett bevis härpå, vill jag blott anföra en scen ur ett af de förhör, som på hög befallning anställdes i skärgarden är 1855: På h — — voro alla ortens anseddaste siskare, satteriidkare m. fl. församlade. En af vederbörande, den vi vilja kalla Å frågade: våÅnsen J Smäsillen vara yngel af den sillart, som fångades under det stora sillllsket? Alla närvarande. o)a. p. XX — yaså J tron således alt småsillen blir stor sill?o Ålla. oJa. y N. — (med bitterhet i tonen) oJa så, då skall jag laga så, att Ni blifva förbudna att fiska smäsillo. De närvarande. oÅh Herre Gud! hvall skola vi då taga oss till med våra dyrbara vader 2o9 X — yphåa det får Ni skylla er sjelf för. Säger Ni icke alt småsillen blir stor sill? Det är eder egen skull. Säger Ni icke så? En röst i hopen. oåÅh nej! småsillen blir aldrig större än hon är. X — Ilvem var det? Kom fram du min gubbe! bu tyckes vara förståndig du! bu säger således att småsillen är en egen art?o Rösten. Ja. v X — (till protocollisden) oSkrif att man äfven på detta siskläge anser smäsillen vara en egen art. o På detta, och många andra tjenliga sätt pålrugades fiskaren den lönande meningen om setsillens främlingskap i vära farvatten, och — hvilket var sjelfva qvintessencen — lottsillens egna art. Då fiskaren ändteligen, hvart han vände sig, hörde denna mening upprepas af sina patroner och alla dem, som ban ansåg äga en större upplysning än han, blef den för honom en trosartikel. Och då hans sannings-besär slutligen började spana efter någon grund för denna tro, fästade han sig vid det af Ins. aberopade skälet, setsillens olikhet i yttre utseende och i smak, med den sällan fullvuxna sill, som nu fangas. Han glömde med Ins. att skiljaktigheten i utseendet och i köttets smak är betydlig emellan en kalf och en oxe, oaktadt dessa blott äro olika utbildade individer af samma art, och att, i likhet dermed, en skiljaktighet måste råda emellan sillynglet, som nu tages, och den sordna fullvuxna sillen, utan att de I derföre måste tillhöra olika arter. bet är emedlertid besynnerligt hvilken fin gom fiskaren måtte äga, som kan erinra sig smaken af en ätt, som han ät för 40 är sedan! och hvad dema olikhet (2 smak blifvit omordad i många af detta och I förledet års tidningsartiklar, rörande sillsiskels utbasunade återkomst! Pass på att man icke bär i hohusläns skärgård i denna oliklet i smak upptäckt en ny princip för zoologiens system! STORA ETNENE TNETANEA NNMINETRE AUÄÖÄA ——