Mor Stinas Sagor.) Korset. Ånnu vi finna kors på Idas graf. Hvem känner ej detta motto! Hvilken älskane åtminstone! Finnes någon, som inom sista io eller tjuge åren varit sårad af den lille alsägtige gudens pilar, och som ej gifvit luft åt in ljufva smärta i dessa trånande toner, så nafva vi sett saken origtigt. Korset på Idas raf och Tänk någon gång täflade en längre id om löreträdet. Hvar hörde man ej dessa ollrande toner, från flickan i salongen, roantiskt hvilande i den svällande divanen med eittran vid barmen, till kökspigorna vid panhornas och kittlarnes fråsande accompagnemang, srån eleganten i turkisk naltrock och dito tosslor, till vattenbäraren i trädskor? — De der kära, som så gerna sjunga om korset på Idas graf, hvad de ända äro intressanta varelser! ömkänsliga och nervösa, som sensitiven; genomkinliga, som cavaljersparolen; ljuft bleka, som månskenet en Åugustiafton; nobla, som sentimentala fröknar. Äro de än så mycket i födsel och uppfostran fria från allt poeteri; med prosa till far och prosa till mor, så blifva de likväl då i en hast, som vore de besatta af Petrarcas anda. Ej för det, att de sörmå dikta så som han; men för det, de försöka i diktens flod upphämta tröstens perla och i dess rullande våg aftvå det slamm, som vidhänger sedan den prosaiska tiden. Stackars velingar! De likna oskickliga dykare, som guppa på ytan, — 7) Se G. II. o. S. T. N:o 28. 30. 31. 33.