Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1844, sida 1

var dem beligare än lifvet, kärleken till deras husgudar likasd. kj underligt då, att åt kriget på derna dag hemburos så månsa blodiga ofser. — Om :norgonen skådade solens blida öga venne härar, i sömnens armar, lägrade mot hvarandra. Om aftonen kastade den sina mata asskedsstrålar älven på tvenne bärar, lägrade emot tsarandra; men dessas orm lörmådde ej vidare spånna nagon bage eller föra näRol svård. Deras tijertan klappade ej vidare af kärlekens lycka och segerlonens förhoppning, deras ögon riglades ej mer mot det hall, hvarest de förr väntat sexrens palm ar älskande händer. I fredligt ugn Jag vån och fiende bredvid hvarandra. Man läste ej hatets, bitlerhetens och slendilishnetens vilda dtag i de bleka anleten. Döden hade upplöst dessa känslor. Ilär Ine bröst emot bröst, av larna i döden, som under lilvet svallat af vilda sienålliga hånskor. Har hade under dödsryckningarne samma händer broderligen omfamnat hyarandra, som förut gihvit ömsesidiva bonesir. Sålunda försonar döden allt: så dämpar ban lifvets oroliga böljor; så bjuder den försoning och frid, och vinner detta under kanoners dan och da siendiliga klingor korsa hvarandra. Solen hade redan sjunkit bakom de höga berzen, de mörka skugaorna kastat sill sorgedok öfver den vackra nejden och stjernorna börjat sramskrida i sitt tysta läge. En stilla rid hade sänkt sig ölver dagens oroliga larm, för att åt den sista hyilan inviga de ofter, som denna dag blifvit af ovånnen kastade in ifriden. ba såg man alesa hopar af sörjande män vandra upp och ned mellan de sallnes A