om väckt allmännare uppmärksamhet. Det är åledes möjligt, att af Honom vänta ett lisligare nteresse för nationens stora angelägenheter, en rundligare pröfning af principerna, ett system om icke blott erkänner sorbältringarnes nödvänighet, utan äfven förutsätter nödvändigheten att nart och kraftigt utföra dem. Men skulle då essa fördelar, dessa egenskaper, blott hafva det Med sig, att Han, liksom så mänga andra, tillodde Sig sjelf en alltför stor förmåga, föga beof af råd, biträde och upplysningar? Skulle sven Ilan deraf forledas, att vilja utöfva Allenayrelse, i stället för den konstitutionella som där revolution 4809 trodde sig hafva infört geört genom våra Grundlagar? Och är det väl öjligt, att Han ej skulle vara fullt besluten alt rkänna pligten och nödvändigbeten, att sjell öjd öfver det hvardagliga bestyret, skänka ät venska Thronen en upplyst, karaktersfast och rängt laglydig Rådgifvare-personal, som ansvaig för folket, styr och förvaltar de allmänna ngelägenheterna i samråd med folkets valda mbud, sorbehållande at Sig blott den högsta edningen af Statsmakternas samverkande krafter sh högsta estersynen al styrelsens lagenliga ång? Det är detta, som man med en viss orolighet dan börjar fråga sig; och om man ock icke rdrar att Konungen skulle förödmjuka Sin nyss ledne faders Rådgifvare, medelst ett ögonblickgt entledigande eller att Han på en gång skulle rifiera den högre administrationen, så väntar pan dock att snart se en sådan åtgärd erbjuda ensha folket den första och på visst sätt vigaste garantien för, alt Dess Konung vill med fFast och allvar befordra dess framtida väl. Utan n, skulle alla försäkringar, alla löften, alla gra ord vara förspillda och nationen sortsaranstå tvekande, obelaten och bekymmersull, nkring sin gamle konungs graf och sin nye onungs thron. Man hör väl talas om, att en förändring skulle e med Ösverståäthällaren; och detta vore då ett ass början, men som mera är att anse såsom t verkligt nödtväng; och det säges, att Statsådel och Biskopen Heurlin icke sjelf skall tro sitt qvarblifvande i Rådet. Men det är på ngt när icke nog med sådana partiella ombyfn, som ingalunda uttrycka någon bestämd företis att ga ur halsmesyrernas sfer. Hvad som här väckt stor förundran, är det sräån Regeringen sjell utgångna påbudet, om sordrägtis bärande i sex mänader efter den afledne onungen. Denna åtgärd, i form af befallning, I sanning föga villnande om begreppet anende Regeringens lagenliga myndighet. Om och gammal lag skulle funnits att åberopa, hvilet likväl ej specificerats, så borde man väl indt, alla de lidanden och förluster ett sådant bud mäste medföra; och om en uppmaning orts, synes man åtminstone kunnat inskränka rgetiden till en manad eller högst sex veckor, r alla utom hofvet. Det är på en gång, att ka med mängens välfärd, som ej har räd att r sin familj anskaffa så stora tillredniser, och beldst midt i en af vintern afbruten hanelsrörelse, oskäligt gynna nägra handlande, som indelsevis försedt sig med förlager af sorgsahr, eller haft snar underrättelse om sannolik