Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1844, sida 2

— — — ——————i——————— naturen kastar hvarje år sin blomster-matla derösver. Då ett ungt slägte ej vet all uppskatta de hädangångnes bragdrika lefnad och ärorika död, så är dock naturen sig lik. Den glömmer ej sina trogna söner. Nog bevarar bon deras namn lör ododligheten, blott vi förstå alt tyda den skrift, hvarmed hon pryder sina osörgängliga minnesvårdar. För nagra mansäldrar sedan brukade ortens manliza ungdom att midsommars afton samlas till dessa högar och der under brottande och kämpalekar afvakta den uppgående solen. Detta var en vacker sed, full af poesie och lil. Man trodde sig här omgifven af heliga magter, från hvilkas fridlysta område hatet, splitet och afunden voro förvista; hvarest endast frid och försonlighet borde föra spiran äfven under de mest halsbrytande krastyttringarne. Ungdomen sann sig väl i dödens område. De stora skuggorne utur grafven — man trodde så — åskaIdade med välbehag de manliga idrotterna; de skänkte modet och djersheten sitt bifall, men ansågo ej de fega och vekliga värda fädernas minne. — Ack, så tiden förändrar sig och allt med henne! Nu samlas ett nytt slägte under kojornas låga tak till klumpfotade dansar med ortens tungrodda gäntor, oaktadt stjernehvallvet nu som förr är tillgängligt. Nu dricker man lifvets vällust i potatispreparatens grumliga väg, oaktadt floden rullar sina klara böljor förbi var näsa, Ännu en sak, som ej bör förgätas! Nära ulmed de nämda ätthögarne ser man en ovanligt stor graf. Dess läge är, såsom ännu hos