Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1844, sida 1

sorgliga sörbindelsen, alt teckna den slulliga uppsyllelsen af ekens spådom. Vi kunna, för att ha det sagdt, på förhand tillkännagifva att denna spådom uppfylldes under hans hemresa. Medan ban i kyrkan utdelade åt sina åhörare den prestliga välsignelsen och sedan i deras festligt prydda stugor tömde den fradgande ölbägaren och smakade på det framsatta inbjudande svinhufvudet, uppstod ett svärt oväder med snöyra. Sedan han en stund förgälves väntat att det skulle upphöra, begaf han sig på vägen hemåt, med full föresats, att hända bvad som hända ville, dock innan aftonen ålerse sin tresliga stuga. Stackars vår brest! Stormen röt omkring honom, som om alla Zoli vådersäckar blifvit uttomda öfver hans hufvud. snömassorna sammanfördes i stora högar för hästens fötter, mörkret tilltog mer och mer, och betäckte slutligen både dalar och berg med sin svarta slöja. Ån måste han stiga af sin trogna häst och genom snödrifvorna trampa väg för honom och sig, än satte han sig upp och försökte anstränga det lydiga djurets yttersta krafter. Men hvad var att göra ? Begges förenade styrka var ej tillräcklig al motstå de vredgade elementernas strid. Flergånger tumlade de om hvarandra i den oba nade ödemarken; flera gånger kommo de ite på benen. Ån uppnådde de en klippa, de rinaarne rölo förfärligt, än fördjupade de si: si ett träsk, ur hvilket blott ett öfvermått a ansträngningar kunde rädda dem, än fastnad de i ett ogenomirängligt snår, der prester trod de att vargarnes tjut skulle blifva hans döds sång. Slutligen fick han se ett ljus, hvar